Hädelse, som bekant, är när någon uttrycker sig kränkande genom ord eller handling mot en religions Gud eller dess heliga text. Hädelse som brott togs bort i Sverige 1970, vilket kan verka sent, men det var ändå betydligt tidigare än många västerländska länder. I andra delar av världen florerar fortfarande hädelselagar. Vanligtvis kräver ett brott att någon kommit till skada. Vem är det som kränks vid händelse av hädelse?
Då hädelsen riktar sig mot en Gud faller det naturligt att fråga om det är Guden som kränks av hädelsen. En sådan tolkning är fullt rimlig, men den leder lätt till ifrågasättandet av andra egenskaper hos en sådan Gud. Det kan framstå som ytterst småsint av en högre makt att vara så lättkränkt. Det framstår även som besynnerligt att en allsmäktig Gud behöver human hjälp för att få tyst på denna smädelse.
Då människor genom historien har dyrkat tusentals Gudar är dessa självklart vår kreation och inte vi deras. Därför är det vi människor som kränks av hädelse och vi som är anledningen till varför lagar mot detta stiftats. På 70-talet valde vi i vårt land att upphäva hädelse som brott eftersom vi insåg att det inte var förenligt med yttrandefriheten. Men, bland många av våra religiöst troende landsmän är hädelse ändå en tabu som anses kränkande, om än inte straffbart.
Vilken skada är det som faktiskt har skett? Det verkar som hädelsen som riktas mot Gud uppfattas som sårande personkritik. Att religiöst sinnade väljer att ta åt sig är i sig inte något som trolösa måste beakta. Det finns inget skäl till att religiösa idéer ska ha en särskild skyddsvärd status i vårt samhälle. Idéer av alla slag ska kunna stötas och blötas på samma villkor.
Det finns dock inget egenvärde med att kränka någon, vare sig via hädelse eller annan skymfning. På så vis bör en humanistisk inställning om att vilja andra väl få oss att vara varsamma med andras känslor. Men våra känslor kan inte vara ett trumfkort som lägger band på mänskligt idéutbyte och ideutveckling.
Om jag säger att det finns svag evidens för Jesus existens, kan jag mycket väl få höra, ”fattar du inte att du sårar mig som kristen?”. Denna reaktion skadar idéutvecklingen eftersom man skiftar fokus från idékritiken om evidens till ett upplevt angrepp på den personliga tron.
Kränktleken kan fler än religiösa leka, men vi gör det inte. Det finns ingen sekulär motsvarighet till hädelse. Om en religiös företrädare anser att jag kommer att brinna i helvetet i all evighet för att jag inte har avlagt rätt trosbekännelse så skulle jag kunna ta illa upp, men det gör jag inte. Att inte stå ut med att höra det man inte vill höra är rent av barnsligt.
Att känna sig kränkt är inte samma sak som att ha rätt, och är därför inte ett skäl till att avstå från idékritik. Hur skulle det gå med kunskapsutvecklingen om forskare avstod från att kritisera varandras forskning för att undvika att kränka varandra? Att inte hålla med om en idé borde ej betraktas som en personlig förödmjukelse.
Det är inte moget av religiöst troende att spela känslokortet när tron ifrågasätts. Låt oss förpassa hädelsetanken till mänsklighetens barndom. Det är dags att vi alla blir vuxna.
David Rönnegard, ordförande Humanisterna
