Temat för det här numret är Ceremonier & traditioner. Det är ett ämne som länge var omdebatterat inom Humanisterna och humaniströrelsen internationellt. Det finns ibland något tvingande i traditioner. ”Grupptryck från döda människor”, som en populär internetmem uttrycker det. ”Så har vi alltid gjort” Vad är det för sorts argument egentligen?
Särskilt som många traditioner koloniserades av kyrkan under enväldets dagar. Jul? Nejnej, det är Jesus födelsedag. Lucia? Det handlar egentligen om ett (obskyrt) italienskt helgon. Midsommar? Johannes Döparens dag, det vet väl alla. För att inte tala om livets alla högtider, som barnvälkomnande (dop!), vigsel (inför Gud och församlingen!) och begravningar – som kyrkan fortfarande administrerar i Sverige!
Det är lätt att vämjas inför allt detta. Så debattens vågor har gått höga. Vi vill ju inte vara ytterligare en religion, betyder inte det att vi måste kasta bort allt religiöst – inklusive ceremonier och traditioner? Den diskussionen har dock lagt sig nu, främst av två anledningar.
Den första anledningen är historisk. Bland de första tecknen på mänsklig intelligens i fossillagret är spår av urgamla begravningsritualer. Det är okänt om dessa hade med religiösa uppfattningar att göra, men det är lätt att tänka sig hur de första människorna upplevde att något lämnade kroppen vid dödsögonblicket. I ena sekunden är en person levande, andas och pratar. I nästa är personen död – andan/anden har lämnat. Det är en helt naturlig önskan att säga ett sista farväl, att fira minnet av den döde, kanske skicka med några minnen i graven eller på bålet.
På samma sätt har människor överallt och alltid firat ankomsten av ett nytt barn, vuxenblivande, parbildning, årsdagar, årstidernas växlingar och minnesdagar. Varför ska kyrkan fortsätta tillåtas ha monopol på detta? Fan heller – ceremonier och traditioner tillhör alla! Det är det tvingande i dem som är problemet, att de ”måste” firas av alla och enligt någon specifik formel. Nej tack. Så här i individualismens tidsålder kan vi själva.
Humanisterna finns där som stöd. Att själv skapa ceremoniellt innehåll när en närstående har avlidit är ett närmast övermänskligt krav. Lite lättare är det förstås med barnvälkomnande och giftermål. Men Humanisternas officianter utbildas och har praktik just för att kunna ledsaga och guida genom processen, utan att föreskriva. En av de roller Humanisterna vill fylla är just att vara stöd, i sorg såväl som glädje. Om inte vi gör det står religiösa i kö för att fylla tomrummet.
Vilket för oss till den andra anledningen att diskussionen kring ceremonier & traditioner har lagt sig – den pragmatiska. Det är helt enkelt i de sammanhangen vi träffar människor i behov av en livsåskådningsorganisation. Vi har en funktion att fylla där, en funktion som är önskad och efterfrågad. Att säga nej av missriktade principiella skäl vore att skjuta sig själv i foten.
Både nationellt och internationellt har humaniströrelsen kommit fram till att vi ska behålla ceremonier & traditioner som en av våra centrala uppgifter. Där möter vi medmänniskor och kan stötta dem i glädje och sorg. I det här numret gör vi några nedslag i den delen av vår verksamhet.
Janna & Patrik
