Inför valet har vi bett politiker från alla riksdagspartier att dela några tankar med Humanistens läsare. Eftersom Lina Nordquist sitter i Humanisternas styrelse kom Liberalerna först. Sen följer partierna i storleksordning.
Vart är vi på väg? Frågan kanske framstår som banal, i en tid då vi vet mer än någonsin om tillvaron. Rapport efter rapport strömmar in och blottlägger läget för mänskligheten. Jag behöver inte ens nämna IPCC. Alla vet. Världens länder fortsätter att missa klimatmålen och slösa bort jordens värdefulla resurser. Vi bygger ett ohållbart samhälle.
Det konstiga är att alla vet vad som egentligen borde göras. Vi måste ta bort alla fossila utsläpp, begränsa bilresandet, sluta flyga och minska konsumtionen. Pandemin visade tydligt att det faktiskt är möjligt att genomföra radikala förändringar, utan att det sänker samhället eller den internationella ekonomin. Ändå händer det inte.
Tvärtom lever och frodas klimatpopulismen. Flera politiska partier tycks nästan vilja överträffa varandra, när det gäller att slänga ansvaret ut i vägrenen. Sänkt bensinskatt, tusenlappar till bilägare och uppmaningar om att flyga mer. Det är en tävlan om att strunta i världens prekära läge. Partiledarna verkar vilja festa sig in i avgrunden.
Som grön politiker är det frustrerande att betrakta debatten. Saknar partierna verkligen förmågan att dra de mest elementära slutsatserna utifrån all den kunskap som står till buds? Kan det verkligen vara så illa? Ibland känns det som att man bara vill skrika: ser ni inte vad som händer? Förstår ni inte vart vi är på väg?
För oss som valt partipolitiken är utmaningen att omvandla frustrationen till något konstruktivt. Vår uppgift är att förändra på riktigt, inte att fastna i symbolförslag, plakatpolitik eller välfunna tweets. Klimatet har nämligen inte tid att vänta.
Jag har i elva år haft förmånen att vara borgarråd i landets huvudstad. Under åtta av dessa har jag styrt staden i majoritet. Min ledstjärna har varit att så effektivt som möjligt stöpa om Stockholm i en mer hållbar riktning. Det har bland annat skett genom en massiv utbyggnad av cykelinfrastrukturen, mindre utrymme för bilarna, snabbare kollektivtrafik och en satsning på laddplatser som håller världsklass. Det går om man vill och vågar.
Arbetet har förstås inte varit friktionsfritt. När världen är på väg åt fel håll är den gröna uppgiften ofta att först dra i handbromsen, för att sedan kunna lägga om kursen. Vi har modet att säga stopp när miljön och klimatet äventyras. Det kan provocera något oerhört.
På nationell nivå är det glasklart vilken roll Miljöpartiet har spelat. Den socialdemokratiska regeringen har redan börjat sänka priset på klimatutsläpp, slira på frågan om kärnkraften och bevilja tillstånd för nya, ohållbara gruvor. Utan oss gröna kan beslutsprocesserna fortsätta dundra på mot en alltmer grå vision. Så vill många att det ska förbli.
När jag nu själv är på väg mot riksnivån, märker jag hur ilskan och motståndet växer i styrka. Det provocerar inte längre bara att jag har visat att det går att förändra Stockholm; jag hävdar också att lösningarna på nationell nivå är minst lika enkla. Det handlar bara om att agera.
Sverige behöver bygga ut vindkraften, särskilt till havs. Vi måste förse alla bilberoende med laddinfrastruktur. Det gäller inte minst invånare på landsbygden, som därmed kan få sin egen bränslestation vid husknuten. Vi behöver ett specialdesignat ekonomiskt stöd för bilbyte, frikopplat från storstäderna. Trafikverket måste bygga ett cykelvägnät som tillåter för de boende efter landsvägarna att ta sig fram utan livet som insats.
Tågen måste gå oftare och snabbare, för att underlätta både pendling och fritidsresor. Det är också hög tid att tvinga flygbolagen att införa avgångar som är helt fossilfria. Det skulle ge företag och myndigheter en möjlighet att ställa krav på utsläppsfria flygresor, vid de fåtal tillfällen som flygandet trots allt är nödvändigt.
Lösningarna finns, för den som använder den gröna ideologin som kompass. Det medför ett perspektiv som sträcker sig längre än en enskild mandatperiod. Vi gröna fäster blicken på nästa generation, och på alla generationer efter den. Vi drivs av en gränslös solidaritet med både ekosystem och människor. Det ger en politik som inte bara handlar om vem som kan få mest i plånboken efter nästa riksdagsval. Det ger en politik som är existentiell.
Vart är vi på väg? Det är inte bara en klassisk lekprogramsfråga. Det är också en fråga som fler politiker borde ställa sig själva. Då kan riksdagsvalet handla om vilken framtid vi väljer gemensamt. Som land, som mänsklighet, som planet. En annan väg är alltid möjlig.
Daniel Helldén
Trafikborgarråd Stockholms stad