Valvecka! Sverigedemokraterna har ordet: “Religions- och trosfriheten är grundläggande”

Inför valet har vi bett politiker från alla riksdagspartier att dela några tankar med Humanistens läsare. Eftersom Lina Nordquist sitter i Humanisternas styrelse kom Liberalerna först. Sen följer partierna i storleksordning.

I Sverige är vi lyckligt lottade. Vi bor i ett av världens mest sekulära länder med allt som det innebär. Religion ses därtill av de allra flesta som något kopplat till kultur och tradition, snarare än faktisk tro och man respekterar varandra utifrån vilka olika individer vi är, snarare än vilken trosuppfattning eller bakgrund vi har. Vi kan tacka detta förhållningssätt för att de nordiska länderna idag hör till de mest demokratiska, jämställda och toleranta länderna i världen och lyckligtvis präglats vårt synsätt av vetenskap och sunt förnuft snarare än av personlig tro. Våra länder präglas av humanism.

Allt detta hotas. Intoleransen som gömmer sig bakom diverse religiösa krav tar för sig allt mer. Redan idag garanteras skolelever särskild mat i skolbespisningen till följd av att vårdnadshavare kommit med krav på religiös särbehandling – allt på kollektiv bekostnad av skattebetalarna. Vi ser krav från religiösa fanatiker om separata badtider mellan män och kvinnor och om könsseparerad undervisning. Detta är idéer som sorgligt nog även nästlat sig in i politiska partier och som framförts av samfund som några av de mest tongivande svenska politikerna lyssnar till. Därtill ser vi hur flertalet utanförskapsområden präglas av moralpoliser som anser sig ha rätt att bestämma över andra människors val av klädsel, umgänge eller uppföranden.

Vår fundamentala rätt till yttrandefrihet hotas då det idag är så känsligt att kritisera religion att samhället i vissa fall av resursskäl är nödgad att begränsa den. Man kan fråga sig hur det kommer sig att politiker från olika partier kan gå så långt att de föreslår inskränkning av grundlagsfästa friheter som borde vara obestridliga. Ett tydligt exempel på denna företeelse är de så kallade korankravallerna, även kallat ”påskupploppen”. Tusentals poliser riskerade livet för att skydda den yttrande- och åsiktsfrihet som ska vara självklar i vårt land och till följd av detta blev hundratals av dessa skadade – flera allvarligt. Att ingen polis förlorade livet kan enbart ses som ren tur. Istället för att stå upp för frihet kom även här krav från högt uppsatta politiker och samhällsdebattörer om att helt eller delvis inskränka yttrandefriheten – under vissa högtider eller i vissa områden. Ilska riktades mot den koranbrännande provokatören, eller hans metoder, istället för att enhetligt riktas mot det oroväckande fenomen som tydligt blottades i det svenska samhället.

Sorgligt nog har vi dessutom sett hur vissa politiker valt att legitimera extrema tendenser i samhället genom officiella besök vid samfund som klivit över den röda linjen beträffande hat- och våldsretorik eller kvinnoförtryck. Man har ursäktat när dessa samfund torgfört medeltida åsikter och i vissa fall medverkat till att samfunden blir representativa för hela grupper i samhället. Stöd har riktats till djupt osympatiska religiösa grupperingar i utlandet, exempelvis genom hutlösa och i sammanhanget okontrollerade biståndsutbetalningar – men också genom bidrag till inhemska trossamfund eller närstående verksamheter. Istället för att skattemedel ska bidra till ökad tolerans och stöd till utsatta, har ett naivt agerande från svenska politiker resulterat i mer av religiös indoktrinering och förtryck.

Under våren har vi sett vittnesmål om hur ukrainska flyktingkvinnor har tvingats anpassa sin klädsel efter religiösa krav från andra migranter på deras flyktingboenden. Detta lyfter frågan om hur flyktingmottagningen från länder med djupt religiösa tendenser påverkar vårt samhälle. Denna fruktansvärda verklighet blottar ett problem som borde ha varit synligt för ansvariga politiker sedan lång tid tillbaka: Att korsa en nationsgräns innebär inte per automatik att man byter värderingar. Detta enkla faktum har dock till dags datum ignorerats och de kanske främsta förlorarna på detta svek är människor som kommit till Sverige efter att ha flytt religiöst förtryck.

Religions- och trosfriheten är grundläggande för alla medborgare att fritt bestämma över sin religiösa eller annan livsåskådning och över hur den personliga övertygelsen ska utövas. I denna rätt inkluderas rätten att inte ha några övertygelser samt rätten att stå utanför ett samfund. Därtill ska individuell tro aldrig innebära en inskränkning av andra människors liv och den måste tåla provokationer.

Religion har främst till följd av en omfattande invandring, kommit att bli allt viktigare i Sverige. Det är mot bakgrund av detta hög tid att samhället vaknar och förstår vad det är som står på spel om man ger vika för religiös intolerans. Minsta steg som innebär att man möter de krav som innebär en inskränkning av våra friheter är ett steg för långt.

Markus Wiechel
Riksdagsledamot (SD)