Jag doktorerade på evolutionen av (biologiska) könsskillnader 2002. Sedan dess har jag spårat ur lite, men har ändå totalt 24 vetenskapliga artiklar publicerade som handlar om könsskillnader på olika sätt, i allt från kroppsstorlek, via hjärnan och immunförsvaret till jämställdhetens inverkan på demokratiutveckling. Men det hjälper mig ingenting i den pågående debatten om könstillhörighet. Låt mig förklara.
Kön definieras biologiskt utifrån könscellerna. Små könsceller: hanne. Stora könsceller: hona. Hos människor och andra djur är det spermier och ägg, hos växter pollen och fröämne. Sex beräknas existera hos 99,9 % av alla eukaryoter (djur, växter, svampar och protister). Sexuell reproduktion är fördelaktigt i den evolutionära processen då det upprätthåller variation i populationer.
Men det är inte spermier och ägg ni tittar efter när ni gissar könet på någon person, utan det handlar om primära och sekundära könskaraktärer. Primära egenskaper är de som direkt har med fortplantning att göra, som penis och vagina. Sekundära är allt annat som skiljer sig systematiskt av biologiska orsaker mellan könen, som kroppsstorlek, bröst, muskelmängd och röstläge. Dessa egenskaper skiljer sig dock statistiskt, inte kategoriskt.
Således finns det män som är mindre än den genomsnittliga kvinnan, kvinnor som har mindre bröst än den genomsnittliga mannen, skitsvaga män och kvinnor med basröst. Hur stora skillnaderna är varierar betänkligt beroende på egenskap. Vad gäller genomsnittslängd skiljer det sig betydligt. Vad gäller kvoten mellan längden på pekfingret och längden på ringfingret så är överlappet enormt, men kvinnor har ändå något högre kvot än män.
Att det finns överlapp i nästan alla könsskillnader i sekundära könskaraktärer är en av förklaringarna till att debatten ibland blir så märklig. Båda dessa påståenden kan vara sanna samtidigt: (1) Egenskap X skiljer sig mellan könen. (2) Överlappet mellan kvinnor och män i egenskap X är så stort att könsskillnaderna blir meningslösa – de dränks ut av de långt större individuella skillnaderna. Särskilt hjärnforskningen lider av detta, och hela böcker skrivs om antingen att (1) det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga hjärnor, eller att (2) könsskillnaderna är försumbara. Båda stämmer. (Sen kan små könsskillnader vara oerhört viktiga och stora könsskillnader vara helt oväsentliga, vilket krånglar till det ytterligare.) Allt detta gör debatten något tröttsam.
Detta om biologi. Så hur kan Humanisterna då landa i att det vore bra med ett tredje kön? Det har flera orsaker. Dels finns det sällsynta intersextillstånd, då den biologiska könstillhörigheten är oklar. Men dels gäller debatten det juridiska könet, inte det biologiska. Vilken koppling dessa biologiska och juridiska könstillhörigheter ska ha är något vi helt bestämmer själva. Vi skulle kunna lotta ut juridisk könstillhörighet, det skulle inte förändra det biologiska könet det minsta.
Men om man helt kopplar isär de båda könstillhörigheterna kan man fråga sig varför man överhuvudtaget skulle behöva juridiskt kön. Och det är en berättigad fråga. Vad är det bra för – varför behöver myndigheterna veta ens kön?
Som det är nu kan man spåra diskriminering den vägen. Tjänar kvinnor mindre än män? Hur är det med representation i olika bolagsstyrelser? Det är svårt att undersöka diskriminering utan bra statistik. Man kan också förstå våld mycket enklare – biologiska män är långt våldsammare än biologiska kvinnor. Vad mer är, inom medicinen skiljer sig många sjukdomstillstånd mellan (de biologiska) könen. Dessutom finns det internationell praxis att ta hänsyn till – som det är nu behöver pass innehålla information om könstillhörighet (där till exempel Indien redan har infört ett tredje kön).
Att införa ett tredje kön skulle bara innebära problem om väldigt många skulle byta. Med största sannolikhet är detta inte aktuellt. De flesta av oss fick av slumpskäl en könstillhörighet som matchar vårt biologiska och självupplevda kön.
Ett tredje kön skulle vara en frihetsreform för den lilla grupp som av olika skäl är obekväma med dagens uppdelning i två kön. För dem skulle en sådan reform spela en enorm roll. För oss andra skulle det inte göra någon skillnad alls.
Vad är egentligen problemet? Låt människor leva sina liv som de väljer själva, så länge det inte går ut över någon annan.
Patrik Lindenfors
