I ett tidigare nummer av Humanisten skrev vi artikeln Önskan om humanistiska gravskick. Nu vill vi kortfattat berätta om den stor respons som kommit på artikeln.
Artikeln var ett försök att sammanfatta de önskemål humanister har på hur de vill att askan efter dem ska kunna hanteras och spridas, samt hur de vill bli begravda. Idag är mycket av det som efterfrågas inte tillåtet i Sverige. Syftet med artikeln var att stimulera till diskussion i ämnet och därigenom utveckla Humanisternas ställningstaganden i dessa frågor.
I oktober gjordes ett medlemsutskick som efterfrågade synpunkter på ämnet. 57 medlemmar svarade och lämnade sina kommentarer. Utöver detta har tre lokalavdelningar diskuterat gravskick i möten.
Nästan alla som svarat tycker detta är en viktig fråga och över lag är reaktionerna väldigt positiva. Både till förslagen i artikeln och till att Humanisterna driver frågan. Vi vill tacka för alla kommentarer. De är värdefulla för vårt fortsatta arbete.
Bland Humanisternas medlemmar finns det två radikalt olika personliga synsätt. Vissa vill absolut inte bli begravda på en religiös begravningsplats eller spridas i en minneslund där det finns religiösa symboler. Andra bryr sig väldigt lite om vad som händer med deras kropp efter döden. Ser detta som en ickefråga. De är döda och anser att de efterlevande får bestämma. Båda dessa uppfattningar är rimliga.
Utöver de gravskick som togs upp i artikeln har det påpekats att frystorkning kan vara en framtida miljövänligare begravningsmetod. Inga andra nya önskemål fanns i svaren men vi kan tillägga att det idag finns andra komposteringsalternativ i exempelvis USA som håller på att tas fram och skulle kunna komma att bli alternativa sätt att ta hand om våra döda kroppar.
Vi fick lite negativa feedback på vår artikel, men den som kommit är viktig. I huvudsak är det två aspekter som tas upp; personlig integritet och en värdig hantering.
Vad det gäller den personliga integritet och individens rätt önskas det att detta lyfts fram tydligare än hur det görs i artikeln. Det är alltid den avlidnes önskan som ska sättas först. De efterlevande måste följa denna önskan.
Men vad göra när den döde inte meddelat sin vilja eller då små barn har dött? Kan de anhöriga då fritt bestämma hur den avlidnes kropp ska hanteras eller ska staten föreskriva en allmänt accepterad metod? Dessa frågor har inga enkla svar och en större frihet i gravskick gör det mer komplicerat.
Den andra gruppen av kritiska synpunkter handlar om att den dödes kropp måste hanteras på ett värdigt sätt. Det finns en oro att de nya metoderna och ett mer frihetligt regelverk kan leda till att individens värdighet skadas. Det kan till och med, utifrån ens personliga uppfattning, bli osmakligt och makabert när döda hanteras på nya sätt.
Med detta sagt tål det att upprepas att de flesta kommentarerna till artikeln var positiva. Nu kommer alla era kommentarer beaktas i förbundsstyrelsens vidare arbete med denna fråga.
Döden är en del av livet och gravskicken i Sverige behöver bättre anpassas till vår humanistiska livsåskådning.
Annelie Berntsson Berg och Ulf Gustafsson
