Då och då händer det att man i ett sällskap börjar tala om livet och livets mening, och man tänker tankar man inte alltid tänker annars. Jag minns en sommarkväll på en altan med några vänner. Stillhet och barnen sover därinne. Vi kommer att tala om livet, hur det ska vara och hur det kan värnas.
I samtalet funderar vi en stund på ord man kan ha som ledstjärna. En av oss återger ett tänkespråk, som gått i arv från mormodern: ”Pengar kan man mista, pengar återfå, lägga i en kista och förvara så. Men tiden, tiden, den är förliden och kommer aldrig mer igen.”
Mormor sa det alltid ganska dramatisk, nämner vår vän, och länge tog jag det som en mörk bild av förgängligheten. Men sen förstod jag det på ett annat sätt. Som en Livets uppmaning: Var aktsam med tiden du fått och gör något gott av den! Var vaksam på vad livet har att ge och gör ditt levnadslopp till något värt att minnas och alla stunder fyllda med mening.
En annan i vårt sällskap sa då något om att grundfrågan i livet kanske kan vara ”Människa, var är du?”. Och lite reflekterande fortsatte vår vän: Det är den första frågan som ställdes till människan enligt en av våra äldsta berättelser, det är Guds fråga till Adam när han gömt sig i lustgården. Frågan kan ses som en uppmaning till självrannsakan som riktar sig till varje enskild människa: Var är du i livets skiften och hur nyttjar du din utmätta tid? Vill du gömma dig undan ditt ansvar som människa eller söker du din rätta väg?
Så pågick samtalet. Det var ett fint samtal, präglat av öppenhet och eftertänksamma gensvar. Jag kommer ihåg att vi också dryftade hur man kan se på livet som sådant, hur det får innehåll och sammanhang.
Tankar om berättande
Berättande präglar våra liv, kom vi fram till. För oss själva och i samtal med andra synar vi hur det är och hur det blev som det är och vad, av allt man varit med om, som har haft betydelse. Frågor som då finns i bakgrunden: Vad i våra liv är och kommer att vara viktigt? Vilka möten och händelser blir laddade med mening? Livets förlopp blir belyst.
Men berättelsen är inte huggen i sten. Svaren på frågorna prövas och omprövas, i en ständig process. Under livets lopp väljer man och väljer bort olika inslag i berättelsen, med hänsyn till vad man i ett visst skede i livet anser vara betydelsefullt. Vi får olika roller och erfarenheter, våra åsikter och värderingar påverkas av livshändelser och diskussioner i samhället. Och oförmodat kan gammalt bli återuppväckt; något påminner en om något man trodde man glömt. Allt som allt kan sägas: Vi reviderar och redigerar det som sker, i en strävan att skapa en meningsrik helhetsbild!
Tankar om tid
Vi kom också in på ett resonemang om tid, att tänkandet om våra liv påverkas av våra tankar om tiden.
Det finns i vår kultur en utbredd föreställning om att tiden har en början och ett slut och att den går att mäta och beräkna. Tankebilden är en sorts tallinje. Men det finns andra synsätt. Ett är att se tiden som ett träd.
Då öppnar sig ett svindlande perspektiv! Var och en kan se sig själv i just detta nu på en grens yttersta spets – och hur blev det så här? Runt omkring finns alla banor som inte beträddes, alla tänkbara händelseförlopp som aldrig blev … Men tänk om det som inte hände ändå hade hänt? Och tänk om det som hände inte hade hänt? Då hade man suttit på en annan gren! Med ett annat livsförlopp, andra erfarenheter och annat att berätta.
Våra mentala bilder av tiden påverkar hur vi upplever tillvaron i olika avseenden. Ser vi tiden som en tallinje eller måttstock blir bilden den här: Vi föds vid nollan och det ena läggs till det andra i en rad av tilldragelser och år. Men uppfattar vi det hela som ett träd blir vi på ett helt annat sätt medvetna om alla val som gjorts i livets förgreningar.
Det blev så-och-så för att jag valde det som stod till buds. Det blev så-och-så för att jag lät det som tilldrog sig passera. Och så vidare.
Händelserna har inte bara radats upp efter varandra, nuet är inte en obetingad följd av det förflutna. Val och icke-val förde oss hit. Det är vad man ser, om man ser tiden och livet som ett träd!
Fortsatta tankar
Vi satt länge och resonerade, och jag tror att alla hade insikter med sig efteråt. För min del blev det upprinnelsen till en bok: När livet kläds i ord – en essä om livsberättande och skapande av mening (finns på Adlibris och Bokus). Jag har spunnit vidare på tankarna här och även gett en teoretisk inramning, sammanvävd med skönlitterära inslag och dialoger.
Håkan Jenner
