Religionsfrihetslagen som antogs 1951 innebar rätt att gå ur kyrkan utan att samtidigt bli medlem i ett annat trossamfund. Rätten att fritt utöva sin religion, eller att inte tro alls, är idag garanterad i regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar.
Sedan separationen mellan kyrkan och staten 1 januari 2000 har det vid flertalet tillfällen motionerats kring det faktum att religionsfriheten inte gäller den kungliga familjen. Enligt successionsordningen ska statschefen bekänna sig till
“den rena evangeliska läran” så som den uttrycks i den Augsburgska bekännelsen.
”Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)”
Den svenske monarken och statschefen är alltså i lag tvingad att tillhöra den kristna tron och erkänna treenighetsläran samt förkasta andra trosåskådningar och vuxendop. Statschefen har vidare ett ansvar att uppfostra prinsar och prinsessor i den kristna läran.
Förra ärkebiskopen KG Hammar betonade att kyrkan förespråkar att alla medborgare, inklusive kungahuset, ska omfattas av religionsfriheten men Carl XVI Gustaf själv emotsatte sig en förändring i grundlagen och i Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU20 framförs att Riksmarskalksämbetet föreslagit att ”nuvarande rättsliga reglering av frågan om bekännelsekrav för statschefen skall bibehållas”. Samtliga senare motioner har avslagits med hänvisning till detta beslut.
Janna Aanstoot
