Estonia 1994, Tsunamin 2004, dödskjutningar, knivmord, bilolyckor. I efterdyningarna av stora eller lokala katastrofer såväl som personliga tragedier är de alltid där: Kyrkan. Det är ingen kritik. Kyrkan gör ett otroligt arbete när det gäller stöd till människor i kris. Men alla människor ser inget stöd i en påhittad hand från ovan.
Var finns det sekulära samtalet i det krisande samhället? Varför bjuder inte kommunen eller staten in till samling där man kan sörja tillsammans, lägga blommor och få prata med en krishanterare? I stadshuset? I kommunhuset? På universitetet eller biblioteket?
Det sekulära samhället har professionaliserat och medikaliserat människors existentiella svårigheter. Till kyrkan kan man gå för att livet värker och få råd och stöd kring hur kyrkan anser att detta kan hanteras utifrån bibeln. Till psykolog går man, om man överhuvudtaget får en tid, för att diagnostiseras, få medicin och i bästa fall även terapi.
I många delar av Sverige har det sekulära samhället kapitulerat. Det offentliga har slimmats och lämnat det sociala till andra aktörer. Det är kyrkan som erbjuder babysång för nyblivna föräldrar, det är kyrkan som håller i hiphopkurser för barn och ordnar med fritidsaktiviteter på lov och somrar. Det är kyrkan (och moskéerna!!) som möter ensamma och vilsna invandrare som söker en gemenskap och människor att umgås med i det nya landet. Kyrkan ordnar rundvandringar för personer som är nyinflyttade i stan.
På många orter saknas offentliga aktörer på dessa arenor. Och det privata har inte bedömt dessa aktiviteter som tillräckligt lukrativa. Där pengar inte finns att hämta är det kyrkan som håller ställningarna.
Och kyrkan finns närvarande vid människors alla familjehögtider; vid dopet, konfirmationen, bröllopet och begravningen. De präglar våra allra flesta helgdagar. Det här är ett misslyckande i ett sekulärt samhälle där kyrka och stat skiljts åt. Stat och kommun måste ta sitt sociala ansvar i ett sådant samhälle. Kyrkan får inte vara den enda sociala aktören i ett sekulärt samhälle. Även andra föreningar med socialt patos och annan livsåskådning måste erbjuda alternativ till kyrkan. I ett sådant samhälle har Humanisterna en oerhört viktig roll. Vi är en liten organisation men behöver ta ett stort ansvar. Vi utbildar egna officianter och vill finnas i folks liv vid alla viktiga övergångsriter, vi har lanserat Humanistisk medmänniska som en jour dit folk kan ringa för att få stöd när livet gör ont. Vi måste diskutera existentiella frågor och välkomna människor ut ur deras ensamhet, oavsett om de är nyinflyttade till stan eller nyanlända till vårt land. Vi kan inte riskera att religionen tar på sig denna roll, så bygger vi inte ett sekulärt samhälle.
Janna Aanstoot
