Sekulär humanism
Utdrag från Patrik Lindenfors & Christer Sturmarks bok Sekulär humanism: förnuft, omtanke, ansvar. Finns att köpa exempelvis på Adlibris.
Sekulär humanism är en livsåskådning – men vad betyder egentligen begreppet ”livsåskådning”? Slår man upp det i Nationalencyklopedin kan man läsa följande beskrivning:
En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och ger uttryck åt en grundhållning.
Det här lite krångliga sättet att formulera det på kan sammanfattas som att en livsåskådning handlar om hur man tror att verkligheten är och hur man tycker att man bör leva. Alla livsåskådningar består alltså av två huvuddelar:
- En verklighetsuppfattning: Hur är verkligheten beskaffad? Hur kan vi få reda på något om verkligheten? Vad är giltiga källor till kunskap? Vad existerar? (Detta kallas för det deskriptiva, det beskrivande, hur vi tror att verkligheten är.) Verklighetsuppfattningen handlar alltså om vad vi tycker är giltig kunskap. Eller, mer detaljerat, verklighetsuppfattningen handlar om hur vi tycker att man bäst får ny kunskap (det här kallas med ett filosofiskt begrepp för epistemologi) samt vad vi anser existerar och vad som är verkligt (det kallas för ontologi).
- En värdegrund: Hur bör vi uppföra oss mot oss själva, varandra och resten av världen? Vilka etiska principer bör vi hålla oss till? Vad innebär människovärde och mänskliga rättigheter? Värdegrunden är den del av en livsåskådning som handlar om etik. (Detta kallas för det normativa, hur vi tycker att vi bör uppföra oss.) Den innehåller grundläggande åsikter om människors rättigheter och skyldigheter, människovärde och människosyn. Det kan till exempel handla om vad vi tycker om rasism, jämställdhet och djurs rättigheter.
En livsåskådning måste innehålla båda dessa delar. Det kan finnas fler aspekter man vill lägga till, men båda de här måste vara med. Uppfattningarna inom dessa två områden måste vara någorlunda heltäckande och sammanhängande. Det räcker inte att ha en enskild uppfattning om något, till exempel ”Jag tror att det finns spöken” eller ”Man ska inte äta djur” för att det ska kunna kallas för en livsåskådning. Alla livsåskådningar, även de vi i vardagstal kallar religioner, som kristendom, judendom och islam, har en verklighetsuppfattning och en värdegrund. Men det går att ha både åsikter om hur verkligheten ser ut och hur man bör uppföra sig utan att vara religiös.
Sekulär humanism är en livsåskådning som inte är en religion. Alla religioner är livsåskådningar, men alla livsåskådningar är inte religioner.
Den sekulära humanismen utgår från människan
Den sekulära humanismen utgår från människan – det är därifrån namnet ”humanism” kommer. Den kommer ur insikten att vi människor – på gott och ont – är utlämnade till oss själva och varandra. Vi måste själva och tillsammans ta reda på hur verkligheten fungerar. Vi måste själva och tillsammans ta ansvar för hur vi uppför oss och tar hand om varandra. Ingen utom vi själva har ansvar för våra egna liv och vårt gemensamma öde.
Sekulära humanister tror att den här världen och det här livet är allt vi har. Vi bör därför försöka leva våra liv så bra som möjligt och underlätta för andra att få chansen att göra detsamma. Alla människor har rätt att med utgångspunkt i förnuft och medmänsklighet bli bedömda utifrån sina egna förtjänster. Den sekulära humanismen menar sålunda att vi människor bara har oss själva och varandra.
Verkligheten är naturlig
Den sekulära humanismen uppfattar verkligheten som naturlig, snarare än övernaturlig. Det betyder att man anser att världen består av materia och energi och att den styrs av naturliga regler, ibland kallade naturlagar. I den sekulära humanismen ingår därför inte föreställningar om gudar, andeväsen eller andra övernaturliga krafter. Den sekulära humanismen är därför också ateistisk (eller agnostisk). Att vara ateist (eller icke-teist) innebär att man tror att det inte finns någon gud. Agnostiker betyder att man inte tror något alls om någon guds existens. Många religioner innehåller uppfattningar om en eller flera gudars existens – det kallas teistiska livsåskådningar. Teo betyder gud på grekiska och teologi är läran om gud(ar). Att vara teist är att tro på en eller flera gudar.
Att enbart vara ateist innebär inte i sig att man har en speciell livsåskådning. Ateism är bara en uppfattning i en enskild sakfråga, nämligen att man tror att det inte finns någon gud. En ateist kan tro på många andra saker, som till exempel spöken, astrologi eller ha vilka värderingar som helst. Beteckningen ”ateist” säger bara något om vad man tror om just gudar (att några sådana inte existerar) på samma sätt som begreppet ”teist” (gudstroende) bara säger något om att man tror på en eller flera gudar, inte vilka dessa gudar är. Att någon är teist säger inget om vad den personen tror på i övrigt, eller vilka värderingar hen har.
I en del skolböcker i religionskunskap räknas ateism upp bland de stora världsreligionerna som kristendom, judendom, islam, hinduism och så vidare. Detta bygger alltså på ett missförstånd eftersom ateism inte är en religion eller ens en livsåskådning.
Alla sekulära humanister är ateister eller agnostiker. Men alla ateister och agnostiker är inte sekulära humanister.
Är sekulär humanism en tro?
Ordet tro har flera betydelser på svenska. Dels som religiöst begrepp – man kan vara ”troende” på en eller flera gudar. Dels kan man ha tillit till någon – som i ”Jag tror på dig.” Det betyder ju inte i det här sammanhanget att man tror att personen existerar, utan att man har förtroende för denne. Sedan kan tro också betyda att man tror att något är eller kommer att bli på ett visst sätt. ”Jag tror att klockan är sju.” ”Jag tror att det kommer att regna i natt.” All kunskap innebär att vi tror något. Man kan inte ha kunskap om att Paris ligger i Frankrike om man inte tror att Paris ligger i Frankrike.
På så sätt kan man hävda att den sekulära humanismen är en tro – den består ju av ett antal uppfattningar om hur verkligheten är. Humanister tror till exempel att världen är naturlig och inte övernaturlig – alltså att världen existerar oberoende av våra medvetandens existens. Sekulära humanister har också tro i betydelsen tillit – tillit till demokrati, icke-rasism, jämställdhet och mänskliga rättigheter.
En vanlig missuppfattning är att om man inte tror på någon gud, så tror man inte på någonting. Så är det förstås inte. En sekulär humanist tror på väldigt många saker, men inte just på gudar. Humanister tror inte heller på andar, spöken, enhörningar, snömannen och så vidare, men av historiska skäl anses det vara viktigt att sekulära humanister inte tror just på gudar.
Att det här skolämnet heter religionskunskap och inte livsåskådningskunskap är en rest från tiden då samhället inte accepterade andra livsåskådningar än de religiösa. Ännu tidigare hette ämnet kristendomskunskap. Det här kommer från tiden då Sverige hade en statskyrka – då svenska staten hade en religiös tillhörighet.
Under en lång tid i mänsklighetens historia har människor som inte trott på gudar varit förföljda. Stora delar av Europa hade länge dödsstraff för ateism, och ateism är fortfarande belagt med dödsstraff i flera religiösa diktaturer som Iran och Saudiarabien. I många andra länder är det fortfarande straffbart att tala illa om religion.
Ur Patrik Lindenfors & Christer Sturmarks bok Sekulär humanism: förnuft, omtanke, ansvar.
