Vi humanister är idag inte helt fria att begrava våra döda på sätt som överensstämmer med vår livsåskådning. Humanister har en frihetlig och mångfacetterad syn på hur en avliden persons kropp ska hanteras och begravas. Viktigast är att den avlidnes vilja respekteras, men också att anhöriga har möjlighet att få säga sitt. Den avlidnes liv och värderingar ska få göra avtryck i hur personens kropp hanteras efter döden. Gravskicket är en del i hur vi minns en individ. Det handlar om respekt för den enskildes egna tankar och övertygelser. Andra viktiga aspekter att ta hänsyn till är miljön, klimatet, hygien och människors välbefinnande i allmänhet. Förnuft, omtanke och ansvar är ledord.
I Sverige tillåts idag huvudsakligen tre gravskick:
- Stoft eller aska begravs på en begravningsplats
- Placering eller utströende av aska i en minneslund
- Spridning av aska på annan plats än begravningsplats (under vissa högst begränsade förutsättningar)
Andra begravningsformer har historiskt använts i vårt land. Internationellt är exemplen på gravskick otaliga. Vad människor i framtiden kan önska, begränsas endast av vår fantasi och vår kreativitet.
Humanister är ingen homogen grupp människor med en gemensam uppfattning om gravskick. Vi kan ha högst personliga uppfattningar – vilka ibland är djupt förankrade och för individen oerhört viktiga övertygelser och ställningstaganden. Samtidigt kan frågan om gravskick för andra humanister närmast beskrivas som en ickefråga.
Utöver de gravskick som idag är tillåtna och allmänt tillgängliga, följer nedan några exempel på gravskick som humanister önskar sig.
- Det ska finnas gravplatser och minneslundar som är icke-religiösa, sekulära, profana, borgerliga i alla kommuner runt om i landet. En del humanister vill absolut inte gravsättas i eller spridas över vigd jord och andra önskar begravningsplatser utan religiösa symboler.
- Det måste vara möjligt, med markägarens tillstånd, att fritt få sin aska spridd i naturen, sjöar och andra vattendrag. Det kan handla om spridning på egen tomt eller på platser där den avlidna kände sig hemma eller värderade djupt. Även mark ägd av staten och kommuner måste i stor utsträckning vara tillgänglig för askspridning. Kremerad aska av en avliden är ingen miljöfara.
- Askan efter en avliden måste kunna få förvaras hemma hos de efterlevande. Detta är för en del personer ett naturligt sätt att känna närhet och i det dagliga minnas den som lämnat. För vissa kan det handla om att förvara askan hemma under något år av djupare sorgbearbetning, exempelvis för föräldrar som förlorat ett barn.
- Det måste vara möjligt att dela askan efter en släkting och begrava, sprida eller förvara den på mer än en plats, både i Sverige och utomlands. Vi lever i en värld av global rörlighet. Det land och den ort där vi föds är allt mer sällan den plats där vi befinner oss när vi dör. Anhöriga måste kunna ha mer än en gravplats, en minneslund eller annan plats dit de kan söka sig för att minnas den som avlidit.
- En del personer önskar att minnet av en anhörig manifesteras med ett smycke eller minnessak som innehåller delar av eller hela askan av en avliden. För att detta ska vara möjligt måste det vara tillåtet att dela askan, förvara askan hemma eller bära den som smycke.
- Det behöver utarbetas och godkännas nya miljövänliga alternativ till de miljöbelastande alternativ som finns idag: jordbegravning och kremering. Kompostering av mänskligt stoft och andra alternativ är gravskick som humanister kan tänka sig.
Dessa exempel är inte en komplett lista, men vi tror det ger en bra bild över önskemål grundade i vår livsåskådning. Då de inte är tillåtna i Sverige, är önskemålen också exempel på hur vår religions- och övertygelsefrihet är begränsad. Vi hoppas denna artikel kan väcka tankar och samtal både inom och utanför Humanisterna.
Annelie Berntsson Berg och Ulf Gustafsson
Noter
Gravskick – Med gravskick avses olika typer av gravar, till exempel minneslund, kistgrav, urngrav och grav genom utströende av aska utanför en begravningsplats.
Stoft och aska – Med stoft menas en avlidens kropp. Med aska menas det som återstår efter kremeringen av en avliden person.
