Frågan kan tyckas onödig. Demokrati är en fråga för alla. Alltså även för humanister. Men, är det hela svaret? Låt svaret hänga i luften ett tag.
Vi börjar med begreppet humanism. Humanismen handlar om livet. Många humanister är ateister. Vi förväntar oss inte ett liv efter döden. Därför skall livet här på Jorden vara så bra som möjligt. Det är det enda liv vi någonsin kommer att få och det livet skall vi förstås ta väl vara på.
Hur får vi ett bra liv? Jo, genom att beakta verkligheten i form av natur och samhälle. Det är den som styr.
Verkligheten förstår vi bäst genom natur- och samhällsvetenskaperna. Därför står vi humanister nära allt som har med seriös och vetenskapligt grundad forskning och (ut-) bildning att göra. Det är en tradition vi odlat sedan antiken och som framgångsrikt accelererats i och med vetenskapens genombrott på 1600-talet.
Men, alla frågor kan inte avgöras vetenskapligt. Många frågeställningar är värderingsbaserade. Och, verkligheten ger oss betydande handlingsutrymmen, om än bara inom sina ramar. Vi människor tycker helt enkelt olika om det vi lär oss av vetenskapen. Därför värderar vi handlingsalternativen olika.
Olika åsikter i gemensamma frågor leder, nästan definitionsmässigt, till konflikter. Hur skall ett civiliserat samhälle hantera sina konflikter? Det bästa, eller minst dåliga sättet, är demokratin. Demokratin skall fungera som en ”social krockkudde” i de frågor där vi måste komma överens, trots att vi inte är överens. Det märks redan här varför demokrati är svårt… Demokratin är, liksom vetenskapen, en tradition humanister odlat sedan antiken och som i väst accelererats sedan 1700-talet.
Ett samhälle baserat på demokrati, som vägleds av vetenskap, kallas ett sekulärt samhälle. Det sekulära samhället kan ställas i ett motsattsförhållande till religiösa samhällen som tror att det finns en gud som är överordnad verkligheten och har en helig skrift uttolkad av präster, som är överordnad vetenskapen.
De som väljer ett liv baserat på tro, istället för vetande, kan tro nästan vad som helst. Det har vi lärt oss av religionsvetenskapen. Tro kan lätt frikopplas från verkligheten och tar sig därför friheten att, åtminstone ibland, göra så. Verkligheten, däremot, tillåter inte vad som helst. Långt därifrån. Vi kan exempelvis inte göra slut på vare sig natur- eller samhällsresurser som inte finns. Det kan inte ens demokratin göra (även om den kan fatta beslut om att göra det).
En vital demokrati måste därför förstå – och nu är jag övertydlig – att den inte finns högst upp i tillvaron. Där finns verkligheten.
Detta verkar vi, dess värre, inte alltid vilja förstå. Vi utnyttjar ofta demokratins rättighet att tycka utan att göra oss besväret att först försöka veta. Och, det är inte så konstigt, för vetandet ställer ibland i det närmaste omänskliga krav på sina utövare. Vetandet är elitistisk i den bemärkelsen att vi har fel ända till dess att vi har rätt. Det kan vara svårt att stå ut med den insikten. Tyckandet är däremot kravlöst. Demokratiskt sett har du ”rätt”, enbart därför att du har ett medborgarskap och en rösträtt, hur fel du än har i relation till verkligheten. Det är exempelvis frestande att rösta för ett överutnyttjande av naturresurserna, för högre lön men mindre arbete, för större offentliga utgifter men mindre skatt eller för större lån men utan amorteringar… När det inte fungerar så har du en demokratisk rätt att protestera, men du skall veta att du då protesterar mot verkligheten. Och den bryr sig inte om protester.
Mycket tyder på att vi älskar våra åsikter mer än vad vi älskar våra kunskaper. I det finns det en stor fara i vår strävan efter en väl fungerande demokrati. Ännu en gång blir vi påminda om hur oerhört avancerad demokratin måste vara om den skall bidra till att vi får det bra.
Är världens demokratier då tillräckligt bra? Ja ofta men långt ifrån alltid. Fördumningen lurar alltid i vassen. Demokratin innehåller en ständig kamp mellan ”naivism” och ”realism”, som när Chamberlain efter sitt möte med Hitler i september 1938 viftade med en papperslapp och deklarerade ”Peace for our time”, sannolikt för att bli återvald. Det blev han inte. Han tvingades avgå. Istället valde britterna realisten Churchill. Det enda vi minns av Chamberlain idag är att han var naiv. Tyvärr är han inte ett undantag. Exempel på en inflytelserik naivism inom demokratin ser vi dagligen, både här i Sverige och ute i världen.
Demokratin är med andra ord inte en garanti för att vi gör rätt. Det är inte vetenskapen heller. Däremot är demokrati i nära samarbete med vetenskaperna det bästa mänskligheten skapat i vår kamp för ett bra liv här på Jorden. Därför måste vi kämpa för att den bildade demokratin inte bara finns utan vitaliseras, att den blir som ett musikinstrument som inte bara står där i ett hörn, utan som vi spelar på.
Anders Källström
Projektledare för Humanisternas Vital demokrati
