Vital demokrati: Vem ansvarar för demokratin i Sverige?

Svaret oroar mig, men låt mig återkomma till det längre fram.

Demokrati är ett både enkelt och svårt begrepp. Lätt därför att definitionen är kort (folkvälde) och för att minimikraven är väl definierade: De utgörs av (1) en lång rad mänskliga fri- och rättigheter, (2) allmänna, regelbundna och hemliga val samt (3) åtskillnad mellan lagstiftande, verkställande, dömande och granskande makt. Men demokrati är också svårt. Minimikraven garanterar inte att demokratin ”flyger”. För flyga skall den ju. Därför är det viktigt att ställa frågan: Hur skapar vi en vital demokrati?

Demokrati är inte ett svartvitt begrepp. Världens länder finns på en gråskala mellan svart och vitt utifrån hur många demokratipoäng de får. Flest demokratipoäng någonsin och sammantaget fick världens länder under andra halvan av 00-talet. Sedan dess har utvecklingen varit lite (låt oss inte överdriva) dyster.

Problemet är numera oftast inte att diktaturer tar ifrån demokratin makten, även om det händer (som i Myanmar för några veckor sedan). Problemet verkar snarare vara att väljarna tröttnar på den egna demokratin. Politik blir lätt tjafsigt. Politiker klöser ögonen ur varandra och verkar ibland prioritera det politiska spelet och de egna framgångarna framför vad som upplevs vara bäst för landet och väljarna. Då kan det, som alternativ, vara skönt med en stark ledare som gör entré till pukor och trumpeter och som verkar ha full kontroll över både situationen och landet. Särskilt skönt känns det om den starke ledaren kan uppfattas som sympatisk.

Tyvärr har vi väldigt många dystra, historiska erfarenheter av i vilken riktning ”starka och sympatiska” ledare kan ta ett land. Sådana har ju, när det går riktigt illa, startat världskrig. Utvecklingen i länder som Kina, Ryssland, Turkiet, Polen, Ungern, Indien, Brasilien, USA… borde fylla de flesta av oss med oro.

Sverige då? Jo, vi finns enligt alla bedömningar i toppen på rankinglistorna över världens bästa demokratier. Men, de oroväckande tendenserna finns även här. Titta gärna på den video som jag gjort med hjälp av statistik från SOM-institutet vid Göteborgs Universitet och som du kan hitta på humanisterna.se/demokrati. Svenskarnas samhällsintresse är stort och växer. Så långt är allt bra. Men, intresset för att kanalisera detta genom de politiska partierna är lågt och sjunker. Förtroendet för demokratins institutioner i allmänhet och för partierna i synnerhet är dåligt. Att ha politiska uppdrag, att vara politiker, har väl knappast någon status i Sverige längre!? Och, allt fler tycker att Sverige, trots demokratin, utvecklas åt fel håll.

Vad hittar samhällsengagerade svenskar då för alternativ till ett medlemskap i partierna? Civilsamhällets många föreningar välkomnar engagerade medborgare, men attraherar inte särskilt många. Särskilt inte de unga. Föreningsdemokratin handlar för mycket om vem som skall skriva mötesprotokoll och verksamhetsberättelser och bokföra och städa föreningslokalen och koka kaffe… och för lite om att skapa dynamik och engagemang i sakfrågorna.

Vårt ointresse för partierna och föreningarna 2021 gör kanske så mycket. Numera finns det alternativ. Vi kan ju sätta oss alldeles ensamma med ett plakat utanför Riksdagen och protestera mot något. Om vi har tur får vi uppmärksamhet. Vi kan skriva insändare till ortens tidning. Och, när vi får den avfärdad, så kan vi logga in på Twitter och Facebook och säga vad vi vill där. I synnerhet Twitter kan som bekant leda långt – ända till Ovala rummet i Vita huset har det visat sig. Helt utan kostnader dessutom.

Några av vår tids viktigaste politiska rörelser (så kallade #-tags) har valt denna väg och lyckats. Bakom dessa ligger allt från helt okända medborgare till etablerade organisationer. Frankrikes president tog sig ända in i Ellyssé-palatset utan att ens ha ett parti bakom ryggen. De sociala medierna är på detta sätt väldigt demokratiska. Aldrig någonsin har alla haft så lika demokratiska förutsättningar som nu.

Men, utvecklingen visar att detta inte garanterar en bra demokrati. Digitala sociala medier kan, som allt annat, både brukas och missbrukas och de illvilliga krafterna väljer förstås det senare. Låt mig återkomma till detta i en framtida artikel.

Därmed tillbaka till min inledande fråga: Vem ansvarar för demokratin i Sverige?

Är det Riksdagens talman? Nja, talmannen har ett stort ansvar för demokratin i Riksdagen, men det sträcker sig knappast utanför denna.

Är det rättsväsendet? Nja, rättsväsendet har ett stort ansvar för de lagar som styr demokratin, men dessa reglerar snarare minimikraven än vad vi borde sträva efter när det gäller demokratin, och minimikraven skall vi väl inte vara nöjda med!?

Är det forskarna? Nja, de ger oss värdefull kunskap om hur demokratin fungerar, men det ligger inte i forskarrollen att vara politisk, inte ens när det gäller demokratin.

Är det journalisterna? Nja, de granskar visserligen demokratin men bara när det är press-, radio- och TV-mässigt. De letar efter skandaler och konflikter, men orkar inte riktigt med den viktiga men medialt grå politiska vardagen.

Är det partierna? Ja, svarar många, men det svaret gör mig i så fall orolig. Att tro att partierna skall värna demokratin är lite som att lita på att räven skall värna hönorna eller att hockeyspelare skall döma den match som de själva spelar i.

Kvar återstår…? Ja, vadå?

Svaret finns i grundlagen. All politisk makt utgår från folket står det. Det är vi – folket – som har ansvaret för demokratin. Där någonstans börjar Humanisternas demokratiprojekt Vital demokrati. Men det slutar inte där. Fortsättningen är väldigt mycket upp till just dig. Hoppas att du orkar!

Anders Källström, Ordförande Vital demokrati