LADDAR

Skriv för att söka

Tags: ,

Recension av Karen Armstrongs bok “Genom den trånga porten”

Dela artikeln

Armstrong kan vara bekant för många genom hennes många olika böcker om Gud. I synnerhet behandlar hon i dem kristendom, islam och judendom. Men i Genom den trånga porten skriver hon självbiografiskt. Armstrong tillbringade sju år i kloster, från det att hon var sjutton år.

Strikt räknat var inte klostergemenskapen (som förblir namnlös boken igenom) en nunneorden i katolsk mening, utan någon form av systraskap. Men i all väsentlig mening levde Armstrong en nunnas liv i en strikt kommunitet.

Det är ingen charmerande bild som målas upp av hennes tillvaro. De som ska stå för den yppersta formen av gudshängivelse uppvisar kärlekslöshet, kyla, strikthet. Lydnaden inför klosterreglerna och traditionen är oftast rigorös. Så får man till exempel inte rätta den väckarklocka som används: den måste varje kväll ställas på ringning genom uträkningar i relation till den rättgående klocka som finns i närheten. Att ställa klockan rätt är inte tillåtet.

De självmördande aktiviteter och den ineffektivitet som ska få nunnorna att ödmjukas är förfärande. Så får Armstrong i uppgift att skura en redan ren trappa. Inte med skurborste. Utan med nagelborste. För att inte tala om det intellektuella självplågeri som den innebär för Armstrong att – som den intellektuella människa hon är – tvinga sig att inrätta sitt förnuft efter rätt åsikter, enligt klostrets mening.

Men mest slående är ändå den kärlekslöshet inför andra människor som ses som ett ideal. Det är förbjudet för nunnorna att odla vänskap med andra nunnor. Kylan är ett ideal.

“När allt kommer omkring så finns det ingen människa som helt kan tillfredsställa oss, förstår du. Det kan bara Gud. Och ju tommare hjärtat är på kärlek till andra, desto mera kan Han uppfylla det med sin kärlek.” (sid. 213)

Orden kommer från Armstrongs föreståndare.

Boken svämmar över av det asketiska ideal som är så förhatligt för oss som värdesätter livet. Nunnorna åsidosätter sin tillvaro nu för hoppet om en tillvaro med Gud längre fram. Så blir nunnelivet ett liv som levande död.

Armstrong får förmånen att studera. Nunnorna driver skolor och det kan väl tänkas sannolikt att ledningen tänkte sig att Armstrong skulle passa som lärare. Men genom att återigen få kontakt med litteraturen väcks hennes kritiska sinne alltmer till liv igen. Hon börjar hysa invändningar. Hon blir kritisk. Och till sist kommer hon dithän att hon lämnar nunneorden och ger sig ut och börjar leva igen.

Rent personligt är den här boken mycket gripande för mig. Armstrong blev nunna vid sjutton års ålder och blev kvar som sådan i sju år. Själv fastnade jag i fundamentalistisk kristendom vid fjorton, femton års ålder och blev kvar till tjugoårsåldern. Vi fick båda vår ungdomstid förvrängd av en strikt kristendom som vi lade på oss själva. Men jag är övertygad om att boken äger intresse för en stor läsekrets; både de som är intresserade av religion och de som främst intresserar sig för psykologi kan nog få svårt att lägga ifrån sig Armstrongs vittnesbörd.

I dag är Armstrongs nunneorden moderniserad. Men andra, strikta ordnar finns kvar. Det evangelium kommuniteterna står för är fördärvat och tömt på liv och glädje, Gud give att de fick se att det finns mer i livet än död och väntan på det som de intalar sig finns sen.

Karen Armstrong 2005 Genom den trånga porten: Mina sju år i kloster. Forum.

Andreas Creutz, litteraturstuderande

Recension återpublicerad från bloggen literature connoisseur.


Dela artikeln
Taggar

Lämna kommentar

Your email address will not be published. Required fields are marked *