Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Humanisterna.
Per Dannefjord och Anna Bergström kommenterade i ett tidigare nummer Magnus Timmerbys artikel om religionskritik. Jag avser att i min tur kommentera båda dessa artiklar.
Timmerby säger redan från början att han kommer peka på två sorters religionskritik: ”praktisk och principiell religionskritik” (Humanisten nr 4 2019). I artikeln redogör han sedan för sin syn på skillnaden, men det konstiga är att Dannefjord och Bergström gör gällande att de två kategorierna skulle vara hård respektive principiell kritik (Humanisten nr 1 2020). Jag uppfattar det som att Timmerby i första hand frågar sig varför många tycks vara ängsliga inför att kritisera islam på ett tufft sätt, medan denna ängslighet inte finns när det gäller kristendomen. ”Humanisterna har i 40 år skoningslöst kritiserat kristendomen och framför allt Svenska kyrkan, ofta satiriskt och ibland rent tarvligt. Inte många har protesterat”, skriver han. Här finns alltså redan en hård kritik! (Vem som satt rubriken för hans artikel vet jag inte.)
Nu över till Dannefjord och Bergström. En principiell religionskritik verkar enligt deras sätt att se på saken vara omöjlig. ”Att bekämpa religion i sig är meningslöst eftersom det religiösa tänkandet finns i oss alla …”, skriver de bland annat. De har dessförinnan hänvisat till diverse sociala företeelser som på ett teoretiskt plan skulle kunna jämställas med religion; ett exempel är fotbollsfansens dyrkande av sina idoler, ett annat dyrkandet av akademiska examina. Paradoxalt nog skriver de också att det alltid finns anledning att förhålla sig ”principiellt kritisk” till heliggjorda ting. Jaha? Men kan man då inte ”bekämpa religion i sig”? (De gör de här tankeexperimenten med utgångspunkt från Emile Durkheim.) Jag tycker faktiskt att Dannefjord och Bergström får tänka om, liksom i alla andra fall där debattörer verkar hålla sig med en dubbel uppsättning verklighetsbilder. Det har gjorts flera försök att definiera vad religion är och inte är; alla lika misslyckade i mitt tycke. Men det finns väl knappast en kotte som på allvar tycker att Malmö FF borde ansöka om bidrag från myndigheten SST (stöd till trossamfund). I en diskussion på ett internt forum skrev jag för något år sedan en kommentar som fick andra att tro att jag betraktar Humanismen som en religion. Protesterna blev högljudda: Humanismen är inte en religion!
Visst kan man leka med ord och definitioner. Men vi får nog leva med den allmänt accepterade sanningen att de religioner vi har är: kristendom, islam, judendom, hinduism och kanske även buddhism. Varför? Det är tydligen bara så. Om detta är den gängse uppfattningen lönar det sig troligen inte att streta emot. Och det är enkelt att hitta särdrag hos de dominerande religionerna som inte alls återfinns hos till exempel Malmö FF, varför fältet ligger öppet för en principiell religionskritik. Det Timmerby säger om att religionerna ofta försöker kväsa vår förmåga till förnuftigt tänkande och istället få oss att lyda auktoriteter som har direktkontakt med universums skapare utmärker till exempel kristendom och islam. Dannefjord och Bergström invänder att man även kan hitta exempel på goda eller nyttiga aktiviteter inom religionerna, men till exempel socialt arbete är inget som återfinns enbart hos religionerna. Detta med vissa utvalda personers direktkontakt med övernaturliga krafter, däremot, torde vara typiskt för religionerna men däremot inte alls för socialkontoren. Dannefjord och Bergström ger inte ett enda exempel på de goda yttringar hos religionerna som de tycker är så lätta att hitta, så jag vet inte exakt vad de avser. Men jag utgår tills vidare från att dessa berömvärda aktiviteter inte är sådant som återfinns enbart hos religiösa utövare.
Nu skulle jag vilja återvända till Timmerbys hypotes, att det finns en ”ängslighet inför att kritisera islam.” Denna tes undviker Dannefjord och Bergström helt att kommentera – alltså att det föreligger en skillnad mellan islam och kristendom på den här punkten. Personligen förfogar jag inte över någon statistik som gör det möjligt att slå fast att det verkligen är så. Men jag är rädd, efter att ha bott här de senaste 50 åren, att Timmerby har rätt. Det gör att jag ställer mig frågan: är det i grund och botten en omsorg om den egna och anhörigas hälsa som gör att jag avstår från att kritisera islam? För det har ju trots allt gått illa för en del som kritiserat.
Per Bellener
