Regeringen har nyligen beslutat om nya kursplaner för grundskolan. Dessa ska börja gälla från och med höstterminen 2021. Tyvärr är förändringarna när det gäller ämnet religionskunskap små och inte alls de som skulle behövas för att göra ämnet relevant för de barn och ungdomar som växer upp i dagens Sverige. Hela ämnet måste förnyas.
Svenskars förhållande till religion är kluvet, minst sagt. Så här framställs det på forskningshemsidan forskning.se: “David Thurfjell [professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola] beskriver en befolkning där 80 procent tar avstånd från organiserad religion. Som slutat besöka kyrkan, som inte ber och som har ganska dunkla begrepp om de religiösa berättelserna. Men som samtidigt firar påsk och jul. 63 procent är med i Svenska kyrkan [data från 2016; 2019 var det 56 procent] och betalar helt frivilligt flera tusen kronor i avgift varje år.”
Det här kluvna förhållandet till religion har existerat ganska länge; annan forskning visar att ”cirka 95 procent av de som bor i Sverige mycket sällan besöker gudstjänster eller annan religiös ceremoni regelbundet”, en siffra som är närmast oförändrad sedan början av början av 1900-talet. Sedan länge är svenskarnas andlighet bara sällan kopplad till Svenska kyrkan, vars medlemsantal varit på stadig nedgång sedan tvångsanslutningen avskaffades. Samtidigt har tillkomsten av nya svenskar från andra delar av världen gjort befolkningens förhållande till religion mer mångfacetterat. Att undervisa om religion under dessa förhållanden är en utmaning. Ämnet behöver därför omformas grundligt.
1. Ämnet Religionskunskap bör döpas om till Livsåskådningskunskap. En sådan åtgärd skulle göra att man slipper den krystade formuleringen att ämnet handlar om ”religioner och andra livsåskådningar”. Detta särskilt viktigt för att signalera att ämnet även omfattar den majoritet av svenskar som fördjupar sig i existentiella frågor men inte är kyrkliga. Som det är nu behandlas det stora flertalet av oss som undantag, ett förhållningssätt utan förankring i verkligheten.
2. Etik måste utgå från filosofi, inte religion. Hur bör man leva? Hur vet man vad som är sant? Frågor som dessa är bland de viktigaste skolelever har att fundera över, särskilt i dessa tider av snabb förändring och mer eller mindre faktaunderbyggda nyheter. Sådana frågor kan höra hemma i ämnet livsåskådningskunskap, men bör då inte behandlas utifrån ett religiöst perspektiv. Religiös etik och moral omfattar allt från att driva barnsjukhus till att köra flygplan in i byggnader, vilket gör att frågor om varför det ena är bättre än det andra bäst behandlas ur ett allmänmänskligt perspektiv. Hur man vet vad som är sant är om möjligt ännu mer problematiskt att diskutera utifrån religiös utgångspunkt. Grundläggande filosofi behöver alla elever kunskap om.
3. Det behövs bättre undervisning om varifrån vi kommer. På samma självklara sätt som antiken hör hemma i historieundervisningen borde traditionella skandinaviska religioner höra hemma i livåskådningskunskapen, även högre upp i åldrarna. Nu beskrivs Sveriges historia ur ett selektivt kristet perspektiv. Denna historielöshet är en naturlig produkt av att vi har blivit utsatta för 1 000 års kyrklig mission, men att segrarna skrivit historien gör inte historieskrivningen korrekt. Den nordiska skapelseberättelsen behandlas som saga, den kristna skapelseberättelsen som ”äkta” religion, Ragnarök som en fantasi, Armageddon som profetia, Ask och Embla känns knappt till, Adam och Eva är allmängods. Samisk ursprungsreligion ska vi inte tala om. Det som en gång var kristendomskunskap har numera breddats till fler religioner. Barn får lära sig att förstå sin omvärld, det är bra, men den historiska och lokala förankringen är bristfällig.
4. Glöm inte den sekulära humanismen, den kanske vanligast livsåskådningen i Sverige. Slutligen behövs det större utrymme och mer kunnig undervisning om vad humanism som livsåskådning innebär. Vissa beskrivningar i kursböckerna i religionskunskap är surrealistisk läsning för oss med denna livssyn. Det talas ofta om att svenskar är okunniga om religion. Okunnigheten är dock ännu större om icke-religiösa livsåskådningar. De livsåskådningar som en stor del av svenskarna i större eller mindre omfattning i praktiken lever efter, men som samtidigt verkar ses som så naturliga att de inte behöver nämnas.
Det är först när man själv inser att man själv har en livsåskådning och vad den innebär som andras livsåskådningar blir begripliga. Denna förståelse kan bidra till större ödmjukhet inför livets svåra frågor och mindre främlingsfientlighet. Känn dig själv för att bättre känna andra.
Kort sagt borde religionsämnet omstöpas till Livsåskådningskunskap, samt förändras på ett övergripande sätt och inkludera mer allmänmänskliga filosofiska utgångspunkter. Få skolreformer kan vara mer angelägna.
Patrik Lindenfors – Styrelseledamot i Humanisterna
Ulf Gustafsson – Förbundssekreterare i Humanisterna
Publicerad på DN Debatt 2020-08-23
