Det är en liten nätt kvinna som kommer in i lokalen, sobert klädd i hijab. Hon huttrar. Det är regnperiod i Nairobi och kvinnan är nästan genomvåt när hon stiger in på Atheists in Kenyas möte på en restaurang i staden. Organisationen har bokat en av restaurangens konferenssalar, avskilt från resten av restaurangen. Kvinnan drar av sig hijaben, ruskar ut sitt långa mörka hår och skrattar lättat. Kanske förföljde någon av makens släktingar henne hit, men nu är hon inomhus och kan känna sig fri. Hon har nyligen hittat organisationen på nätet.
Under mötet berättar hon sin historia. Hon har ett sprudlande, lite maniskt sätt, som om hon måste hinna säga allt innan slöjan ska på igen. Hon är speciell. Hennes tänkande liknar ett litet barns som just fått läst för sig ur populärvetenskapliga barnböcker och ska försöka få ihop historierna med tomtar och troll och Big bang och dinosaurier. Hon prövar trevande ett nytt sätt att tänka och är förundrad över allt det nya. Ibland går hon vilse. Hon frågar om stora konspirationsteorier: kanske är de också sanna? Kanske håller världen ihop på ett helt annat sätt än hon trott?
Hon har fem barn med tre muslimska män. Det är i sig ett oerhört regelbrott. Men hon har träffat dem alla i olika länder i exil från Eritrea. Då luckras reglerna upp något och det som hade varit helt osannolikt i hemlandet kan hända ändå. Hennes dilemma är att hon inte kan skilja sig utan att ha en man vid sin sida. Hon har ingen utbildning, hon har inga arbetsförmågor, ingen egen ekonomi. Hon kan laga mat och ta hand om sina barn. Hon lever i exil långt från vänner, och makens familj är de enda som kan hjälpa henne med barnen så hon kan gå ut, så hon kan försöka utbilda sig och kanske bli självförsörjande.
Efter månader och terapi
Det tar några månader innan jag träffar henne igen. Vi fikar på ett västerländskt café i stan. Där är det ingen risk att några släktingar ser henne. Hon tar långsamt av sig hijaben, men det är inte samma sprudel där under. Hon är blekare och lite magrare och den där gnistan jag såg hos henne är borta. Hon har varit på sjukhus i hemlandet. Hon har fått vad hon själv kallar ”muslimsk konverteringsterapi” på en psykiatrisk klinik i tio veckor. Hon har fått injektioner av något, men kan inte ange vad. Hon har deltagit i bönestunder och behandlats med fysioterapi och annat som ska göra nytta när man lider av den psykiatriska åkomma som avsaknad av tro innebär. Hon suckar, med nedsänkt huvud och säger:
– Så nu har jag tagit på hijaben igen och är muslim. De hotade att ta ifrån mig mina barn. Och vet du: mina barn är allt jag har! Min mans familj hjälper mig med barnen. Jag är mycket tacksam.
Hon ser på mig under lugg och bångstyriga hårtestar faller ner över hennes ansikte och jag ser med ens ett litet sprak av den där glimten igen: – Fast jag är inte botad! Och jag går till biblioteket och läser så fort jag får en chans!
Janna Aanstoot
