Kristendomen postulerar att det finns en gud som skapade människorna.
Det är absurt. Sanningen är förstås att det är människorna som skapade gud.
Viljan att förstå det oförklarliga alstrar ett behov som inbjuder till den sedan årtusenden felaktiga föreställningen att något övermänskligt väsen håller i de trådar där vi människor sprattlar som marionettfigurer.
Jag ser det snarare som en tombola på ett nöjesfält. Tanten som snurrar det gnisslande plåthjulet och öppnar luckan. Jag och de andra snorungarna trevar blint med fingrarna och fiskar upp en lott. Nästan alla drar en nitlott medan någon blir en lycklig vinnare och får en chokladask, alternativt en gosig nallebjörn.
Livet är som ett lotteri, kort och gott.
Under min numera 75-åriga levnad har jag arbetat med kommunikation och kultur i olika former. Efter handelsstudenten och en snabb karriär på annonsbyrå med uppdrag i USA följde en längre tid som kommunal kultursekreterare på chefsnivå. Vidare som radiopratare med eget rikstäckande musikprogram och journalist med bland annat två chefredaktörstjänster och mängder av frilansuppdrag. Skrivandet fortsätter än i dag, exempelvis på DNs Namn o Nytt-sida samt diverse kvalitetsmagasin.
Från sommaren 2019 har jag även arbetat som borgerlig officiant vid icke religiösa begravningar, förutom namngivningsceremonier och bröllop. Detta efter att ha genomgått Humanisternas sakkunniga officiantkurs. Trots att min yrkesbana mestadels bestått av spännande och innehållsrika uppdrag ser jag officiantuppdraget som det kanske mest meningsfulla.
Varför? Svaret ryms i den sekulära humanismens tre grundpelare: Förnuft. Omtanke. Ansvar.
Förnuftet säger mig att man bara bör tro på sådant som det finns förnuftiga skäl att hålla för sant. Just den grundtes som filosofen och gudsförnekaren Ingemar Hedenius använder sig av i sin kontroversiella och ögonöppnande bok Tro och vetande. Den utgavs 1949 och gav upphov till en flammande debatt om religionens negativa roll i vårt alltmer sekulariserade samhälle. För att vara en duglig officiant krävs en självklar ateistisk grundsyn. Man måste helt enkelt tro på det man gör.
Omtanke innebär att man bryr sig; att visa respekt och uppmärksamhet för de personer man möter. Oavsett det handlar om nära och kära eller individer man har fått i uppdrag att hjälpa och stötta. Omtanken kan i många fall faktiskt liknas vid en terapeutisk metodik. Även detta är ett grundkrav för en seriös och inkännande officiant.
Ansvaret för våra handlingar, goda eller onda, vilar alltid på oss själva. Som sekulär humanist ser jag detta som självklart. Med andra ord fungerar det utmärkt att tro på och verka för godhet utan att tro på någon gud. “Ske guds vilja” och “Inshallah” (om gud vill) är för mig ett sätt för människor att avsvära sig detta egenansvar.
Varje ceremoni börjar med ett kontaktskapande mellan de närmast sörjande och officianten. En del anser att detta planeringsmöte kan ske via telefon. För mig otänkbart. Närkontakt vid personligt möte är ett måste för att jag skall få en både känslomässig och konkret bild av den avlidne och de efterlevande.
Tillsammans komponerar vi en sammanhållen ceremoni som innehåller en positiv och karaktärsbeskrivande levnadsteckning. Detta underlag formulerar jag till en minnestext som de berörda får läsa, kommentera och ändra tills dess att vi är helt överens. Minnen som framkallar leenden och ibland även skratt fungerar avslappnande och är till nytta. Finns speciella önskemål i testamentet eller Vita Arkivet skall detta förstås följas. Vilket självfallet även gäller de musikaliska inslagen och eventuella dikter.
Livet igenom har jag respekterat humanistiska ideal, som inbegriper ett klart förnuft, omtänksam kärlek samt ansvarstagande medmänsklighet. Fritt från inslag av gudadyrkan eller övernaturlighet. Därför anser jag det synnerligen angeläget att det finns alternativ till kyrkliga ceremonier. Alltför många icke troende i vårt land begravs i kyrka med präst och guds ord som sista hälsning. Tradition och konvention, javisst. Men även vanhedrande.
Den borgerliga ceremonin utgör en värdig begravning för den icke religiösa.
Leif Domnérus, journalist
leif.domnerus@telia.com
mobil: 0702 62 00 55
