300 tjänster inom andlig vård existerar inom Sveriges sjukvård enligt Myndigheten för stöd till trossamfund. Av dessa är mellan 30-50 heltidstjänster helt skattefinansierade, det blir runt 25 miljoner skattekronor per år till vård utan empiriskt stöd.
Sedan har vi fältproster inom försvaret och universitetskyrkan runt omkring våra universitetsstäder.
Nämnden för Andlig Vård (NAV) har uppgiften inom kriminalvården att prata existentiella frågor med kriminella. NAV läggs ut på upphandling av kriminalvård och är för närvarande under Svenska Kristna Råds ansvar.
Här är inte ens de kommunala religiösa privilegierna inräknade. Vid de kommunala krisrådens bord finns oftast en eller fler religiösa samfund representerad. Eller det monopolet Svenska Kyrkan har över begravningsverksamheten som är starkt kritiserat av riksrevisionen. Och till sist 12-stegsprogrammet som fortfarande används för beroendevård, under maj meddelade Avstampet i Norr AB att de utbildat fler tjänstemän och offentligt anställd på Region Norr- och Västerbotten i 12-stegsprogrammet.
Var du än vänder dig under livet vid en kris står alltid skattefinansierad religion i hallen och väntar samtidigt som det är brist på evidensbaserad terapi.
Att skattemedel används på detta sätt snedvrider konkurrensen på den fria marknaden. Varje gång staten kliver in och skattefinansierade något är det ett stort järnrör rakt in i den fria marknadens ekrar. Om du vet att du redan genom skatten betalar för en sjukhuspräst som jättegärna pratar med dig om hur jesus hjälper personer i en kris, vad har du för incitament att söka evidensbaserad terapi eller betala för privat evidensbaserad samtalshjälp? När krisen slagit till och kommunen aktiverar sitt krisråd, varför ska de betala för evidensbaserad terapi när de har en präst “gratis”?
Två stora problem ligger under ytan och hindrar religiös jämställdhet är enligt mig.
- Memen om att religion är automatisk “god” och därför värd att ha och finansiera.
- Växande statsstyre där enskilda politiker sitter med miljontals skattekronor som “måste” göra av med och får då möjlighet att finansiera sina egna intressen med argument som: “bra för allmännyttan” eller “sätter kommunen på kartan”.
Det första problemet är mycket enkelt att lösa. Fler personer måste engagera sig politiskt för att “späda ut” så inte en sorts världsåskådning (teism) får monopol i beslutsfattandet. Enligt Wikipedia är ca 3% av Sveriges befolkning är medlem i ett politiskt parti. Det innebär alltså att runt 300000 individer har möjlighet att påverka politiken. 300000 representerar (där en bråkdel ens är aktiva medlemmar) alltså över 10000000 och SvK har en hela organisation som tränar och skapar politiker (kyrkopolitiken). Då är det väldigt enkelt att en världsåskådning blir överrepresenterad i beslutsfattandet.
Det andra problemet jag ser löses genom att staten tar mindre plats i samhället. Det är inte politiken som ska sitta och bestämma vilken utbildning i 1700-tals hovdans som ska finansieras, eller vilken religion som ska ha stöd för sin verksamhet. Det är den fria marknadens uppgift, har inte en präst som predikar homofobi (eller “kärleksbudskapet”) nog med medlemmar i sin församling som betalar hans lön så ska han inte ha en lön. Individer kan och borde få ta eget ansvar för vilken världsåskådning som ska få ta del av hens resurser.
Daniel Strandlund
Tf Ordf Humanisterna Norr
