Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Humanisterna.
Jonathan Haidt
Anna Bergström och Per Dannefjord hade i Humanisten 1/2020 ett inlägg om religionen, som tog avstamp i Durkheims beskrivning av religionens elementära former. Deras inlägg är genomtänkt och öppnar nya perspektiv, främst genom att ta upp begreppet heligt och heliggjort. Inlägget visar på misstaget att tro att det inte finns något heligt bara för att vi inte tror på någon gud. De utmanar ytterligare med ett oväntat påstående: Att bekämpa religion i sig är meningslöst eftersom det religiösa tänkandet finns i oss alla…”
Anna och Per lämnar vår vanliga religionskritik, som fokuserar på invändningar mot logiska motsägelser och exempel på historiskt passerade fenomen. De lämnar också åt sidan sådana fenomen som lika gärna kan vara resultat av extrem nationalism som religiös fanatism. Jag tror att de ser religion som ett medel att organisera en social gemenskap och få den att hålla samman.
Även om vi sekulära humanister vill vara toleranta så finns det även för oss en gräns. Det finns tankar vilka bör vara skyddade från angrepp. De blir därigenom absoluta/oantastliga/okränkbara/heliga. Vi anser t.ex. att barn inte ska pådyvlas föräldrars religiösa föreställningar. Jag tänker förstås på omskärelse av pojkar och slöjor/sjalar på småflickor.
Dessa inställningar är inte något vi resonerar oss fram till. I stället har vi omedelbara reaktioner av avsky och äckel när våra känslor kring dessa företeelser kränkas. Efteråt formuleras reaktionerna till rationella argument för en viss moral. Socialpsykologen Jonathan Haidt har forskat kring detta och är tydlig med att ett sådant angreppssätt skiljer sig radikalt från Upplysningens starka betoning av det rationella tänkandet. Han baserar sina argument på empiriska, vetenskapliga undersökningar snarare än filosofi om moral. Psykologer har funnit några grundläggande faktorer, som vid flera studier om moral återfinns i många olika kulturer.
Haidt har formulerat en teori om sex grundläggande moraliska fundament (Moral Foundation Theory). Påståendet är att vi globalt återfinner grundläggande moraliska reaktioner. Det gäller t.ex. moraliska reaktioner kring lojalitet med en grupp, respekt för auktoritet, omtanke om svaga, vilja till frihet och rättvisa. Den viktigaste för oss humanister är helighet eller renhet. Dess motsats är förnedring. Det vi sällan tänker på är att dessa moraliska fundament, som ses som oantastliga, är knutna till sociala grupper och kulturer. Vi har ser det hos islamister, som samlas runt föreställningen om en teokrati, ett kalifat. De centrala värdena är heligare än det egna livet.
Jag menar att FN:s deklaration om Mänskliga Rättigheter har karaktären av oantastlig moralisk hållning. Rättigheterna har heliggjorts. Numera utgör de en ideologi, som ersätter t.ex. nationalism och kommunism. Dessa är inte trovärdiga längre. Man kan också kalla Mänskliga Rättigheter en utopi. Även om vi vet att rättigheterna översätts i nationell lagstiftning så ses de i den allmänna opinionen som en engagerande grund för aktivism. Här kommer debatten om Barnkonventionen in. Barn står för oskuld och föreställningen om livets alla möjligheter, och rätten att ohindrat söka dessa möjligheter. Barnet uttrycker tydligare än en vuxen föreställningen om en människa, en person, som är lika världen över, innan hon blir märkt av särintressen. Det är ett fokus på Individen.
I allmänhet presenteras rättigheterna som något universellt och med rötter långt tillbaka. I själva verket har det nutida synsättet en kort historia. Somliga vill se rättigheterna som ett svar efter kunskapen om Förintelsen. Drivkraften är moralisk. På gott och ont är det en utopisk rörelse med de risker som följer en utopi. Svagheterna blir synliga när rätt ställs mot rätt. Det tydligaste exemplet är då det judiska folkets rätt ställs mot det palestinska folkets rätt. Det är inte sekulära humanisters uppgift att agera politiskt. Däremot är det vår uppgift att se hur de starka moraliska ställningstaganden vi själva intar tenderar att bli absoluta, heliga och ibland destruktiva.
Kjell Sundberg, Humanisterna i Kalmar
