Ansvar och flykt – en existentiell realitet bortom frågorna om religiositet och ateism

Genom en analys av vårt förhållande till “samvetets, hjärtats och sanningens röster” ska jag försöka visa på en viktig existentiell problematik som vi alla lever med oberoende av vilken livstolkning vi håller oss med. Dessa existentiella realiteter gäller i samma utsträckning för ateister och sekulära humanister som för traditionellt kristna, superliberalt kristna, sunnimuslimer, shiamuslimer, buddhister, newageare. Om jag lyckas antyda grundproblematiken så pass att det uppfattas som ett problem värt att tänka över så är jag nöjd.

• Ansvarighetstesen

 Jag ska börja med vad jag kallar ansvarighetstesen. Den har två sidor, en positiv och en negativ.

Den positiva sidan kan sammanfattas i följande påstående: Ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är av grundläggande betydelse för våra möjligheter att växa och mogna som människor, för att utveckla och fördjupa våra viktiga relationer, för att en grundupplevelse av mening, förundran och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas. Och inte minst, det är avgörande för att underhålla en inre process av integration och mognad.

Dessa positiva konsekvenser är oberoende av vilken religiös eller sekulär livstolkning vi håller oss med.

Vad jag kallar ansvarighetens hållning innebär att ta dessa inre krav på allvar. Det innebär att i livets konkreta omständigheter försöka handla utifrån dessa inre krav. Ibland handlar det om att stå emot starka impulser att skada. Men vi kommer av olika skäl ofta att svika och låta bli att handla – och ibland handla utifrån destruktiva impulser.

Då innebär ansvarighetens hållning att stå kvar i upplevelsen “av vad jag borde ha gjort”, “vad jag borde ha sagt” – och “vad jag inte borde ha gjort” när de starka känslorna tog över scenen. Det medför alltid att möta smärtsamma känslor av feghet, att ha svikit, nederlag. Och ofta en krackelerande självbild. Detta kan vara tufft! Ibland väldigt tufft! Därför finns det alltid en frestelse att förneka och lägga locket på. Om vi lyckas fly från dessa smärtsamma känslor så får det obevekligt negativa konsekvenser för vår inre värld och för våra relationer i vid mening.

Den negativa sidan av ansvarighetstesen kan sammanfattas i följande påstående: Om vi lever i “flyktens hållning”, dvs att vi förnekar att det har någon betydelse för våra liv – och vår omvärld – hur vi förhåller oss till samvetets, hjärtats och sanningens röster, så kommer dessa röster att bli allt tystare – och kanske tystna helt. Våra möjligheter att växa och mogna som människor kommer att blockeras. Viktiga relationer kommer att urholkas. Dova känsloskikt av meningslöshet och avskurenhet från livet kommer att att växa sig allt starkare.

 I sämsta fall försöker vi döva dessa obehagliga känslor med droger, våld och destruktiva handlingar. Och – inte minst viktigt – flyktens hållning ger näring åt en process av deformering av vår inre värld.

Dessa negativa konsekvenser är oberoende av vilken sekulär eller religiös livstolkning vi håller oss med.

•  Vikten av metaröster

Samvetets, hjärtats och sanningens röster har utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för inte någon absolut karaktär. Det är en inre uppfordran att bidra till det gemensamma med min uppfattning om rätt, sanning och rimliga problemlösningar. Man kan säga att förutsättningen för att utveckla såväl våra personliga relationer som att tillsammans bygga ett alltmer rättvist och ekologiskt hållbart demokratiskt samhälle – är att vi ärligt och ödmjukt bidrar till den kollektiva dialogen med våra uppfattningar om vad som är kloka och rimliga lösningar på de problem som kommit i vår väg.

När man i traditionell kristen trostolkning talar om dessa inre röster som guds röst inom människan så tenderar man att göra det som tagit form i sin inre värld till absoluta sanningar. Guds röst kan man inte kompromissa med! Detta är både fel och farligt. Mitt bidrag kan då inte sättas in i en kritisk, kollektiv dialog.

När denna absolutistiska syn används av karismatiska ledare kan det användas för att underminera förmågan att lyssna till och följa dessa egna inre röster hos de som ser upp till denna ledare. Detta är direkt destruktivt!

Det finns också vad man kan kalla en metaröst. Den viskar att det är viktigt att  jag bidrar till det gemensamma med min röst; att min röst kan möjliggöra bättre problemlösningar än som skulle varit möjligt annars.  Detta oavsett om jag kanske i långa stycken har fel. Denna metaröst säger också att om jag vågar ge mitt bidrag så kommer jag oavsett resultatet att bli rakare i ryggen.

• Precisering av våra inre röster

 Jag är medveten om att uttrycket “samvetets, hjärtats och sanningens röster” är oprecist. Men jag har inget bättre. Det är motiverat att säga något om de tre komponenterna i denna tredelning.

“Samvetets röst” är mycket summariskt ett inre krav att säga “nej” och agera mot det man upplever som fel och orätt.

“Hjärtats röst” gäller ideer som om de omsätts i handling kan bidra till positiva förändringar – i privatlivet eller på samhällsscenen. Det kan gälla att förbättra en kärleksrelation, mer rättvisa på det lokala eller globala planet – och i det riktigt stora – bidrag till att rädda världen.

“Sanningens röst” är ett inre krav att sträcka sig efter sanningen även när det innebär att ifrågasätta invanda föreställningar och övertygelser. Det kan också beskrivas som ett inre krav på intellektuell redbarhet.

Jag menar att denna tredelning är viktig. Det är t.ex. inte helt ovanligt att vi med hänvisning till samvetets röst sviker hjärtats röst. Vi är komplicerade! Det är inte självklart enkelt att hantera de spänningar som kan uppstå mellan dessa tre “röster” i vår inre värld. Vi behöver bolla och prata med andra människor om de moraliska dilemman vi hamnar i.

Vi lever alla med dessa inre röster. De kan vara mer eller mindre tydliga. Ibland är det tyst. Då är det viktigt med stödet från tydliga regler och lagar om rätt och fel för att vi inte onödigtvis ska ställa till det för oss själva och andra.

Att förhålla sig till de inre krav de formar är ibland lätt och närmast självklart. Sedan händer saker som gör livet dramatiskt och ibland plågsamt. Plötsligt befinner vi oss vid vägskäl där ett aktivt handlande utifrån de inre krav som tagit form innebär risker! Kanske stora risker! Jobb, viktiga relationer, position i ett parti etc. Vi behöver i sådana lägen kloka människor och sammanhang där vi kan bolla och få stöd.

I utsatta livsomständigheter kan det handla om att riskera livet. Under såväl nazismens som stalinismens herravälde innebar det en omedelbar risk för liv och lem att stå upp för rätt och sanning. Och så är det tyvärr på alltför många håll i dagens värld.

Carl Gustaf Olofsson, styrelseledamot i Humanisterna Kalmar
författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014 och 2020).

P.S. Detta är en nedkortad version av en del av föreläsningen “Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och övernaturliga”. Om man vill läsa föreläsningen i sin helhet kan man googla rubriken. Den finns som blogg och video på internet. DS.