Barnkonventionen som svensk lag, vad innebär det? Framförallt syftar det till att säkerställa synen att barn är egna individer med egna rättigheter, men riktigt hur juridiken ska ändras är inte helt klart. Så här skriver Barnombudsmannen i sitt informationsmaterial:
Konventionen förbinder bara staten och den staten delegerat ansvar till att säkerställa rättigheter för barn. Föräldrar blir därför inte direkt bundna av konventionen. Indirekt kan de bli det, genom andra lagar som har tagit in delar av barnkonventionen i sina bestämmelser.
Barnkonventionen tar däremot upp och styrker den viktiga roll som föräldrar har i sina barns liv, bland annat att det är föräldrarna som huvudsakligen är ansvariga för barnets uppfostran och välbefinnande, men att dessa har rätt till stöd från staten om så behövs. I artikel 18 i konventionen stadgas att föräldrar ska låta sig vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa i sin uppfostran och för att säkerställa barnets utveckling.
[…]
Att barnkonventionen blir lag kommer inte per automatik göra olika saker olagliga eller brottsliga.
Just nu pågår en kartläggning om hur svensk lag och praxis stämmer överens med barnkonventionen, Barnkonventionsutredningen. Utredningen ska vara klar i november 2020. Efter att utredningen har presenterat sin analys, är det möjligt att regeringen lägger fram förslag om olika lagändringar som anses nödvändiga för att svensk lag eller praxis ska stämma överens med barnkonventionen.
Inte helt klart vad som kommer att ändras alltså. Men en del jurister har utifrån vad som redan är känt varit kritiska till att omvandla konventionen till lag. Så här skrev Jacob Heidbrink, docent i civilrätt vid Göteborgs universitet, i en artikel i Kvartal (15 december 2019) om frågan:
Jag tror […] inte att omvandlingen av barnkonventionen från folkrättsligt traktat till svensk lag juridiskt sett kommer att medföra någon som helst skillnad. Barnkonventionen blir inte mera bindande för politiker och myndigheter genom omvandlingen, den får inte bättre prioritet över annan svensk lagstiftning än den redan har i sin egenskap som konvention, och den är så abstrakt formulerad att den inte kan tjäna myndigheter – eller politiker, för den delen – till konkret vägledning i konkreta fall. Barnkonventionen kommer, förmodar jag, fortsätta att utgöra en bland flera faktorer i bakgrunden till tillämpningen av mera specifika regler, men inte mycket mer.
Det är helt enkelt svårt att uttala sig exakt om vilka effekter inkorporerandet av Barnkonventionen i svensk lag kommer att ha. Därmed finns också en möjlighet att påverka beslutsprocessen, något som religiösa företrädare säkerligen kommer att försöka utnyttja till fullo. Till exempel skrev Sveriges kristna råd i en debattartikel i Dagens Nyheter med titeln ”Barnkonventionen får inte bli hinder för barns religion” att ”Vi vill erbjuda vår expertis när barnkonventionen blir svensk lag genom rådgivning, utbildning och samtal på det lokala planet och som stöd till myndigheter och lagstiftare.” Detta ”erbjudande” visar på en brist på självinsikt som är svår att parodiera.
Att över huvud taget stämpla barn som inte tillfrågats med en livsåskådning är en kränkning av dem som individer och en ordning som bör upphöra. I stället är vår förhoppning att barns egna religions- och övertygelsefrihet stärks när Barnkonventionen blir lag. Det är något vi alla bör arbeta för.
Patrik Lindenfors, ledamot i Humanisternas förbundsstyrelse
