Den vanligaste missuppfattningen bland de som ser Magnus Betnér på scen är att han saknar respekt för allt och alla. Det är en rätt dålig analys av vem han är. Just respekten är en av de positiva aspekterna han lyfter fram från sin uppväxt i Missionskyrkan: att växa upp i ett sammanhang och att känna sig trygg och sedd, inte bara av föräldrarna utan också av församlingsmedlemmar, var en viktig del av barndomen. Han lyfter också Missionskyrkans ekumeniska samarbeten där man träffade människor från olika samfund: judar, muslimer och ortodoxa. Dessutom var det självklart att umgås över generationsgränser och med människor från andra länder och kulturer. Respekt för andra, men också frihet att kritisera det som sas och upplevdes var grundläggande värderingar i det Betnérska hemmet.
Processen bort från kyrkan var en gradvis process och aldrig särskilt viktig. I 20-årsåldern när han flyttat hemifrån och pluggade gick han ur Missionskyrkan. Utträdet ur svenska kyrkan var än mindre viktigt och skedde för bara några år sedan. Hans ateism idag är lika självklar för honom som bristen på behov att skrika ut den.
Icke desto mindre har stora delar av Magnus karriär kretsat kring religionskritiken. Ett sätt att göra upp med den egna ungdomstron men i än högre grad med något slags folkutbildande uppdrag. Svenska folket känner inte till sin bibel och många skämt har handlat om att blottlägga absurditeten i religionen genom dess egna ord. Många religiösa har blivit stötta av hans shower.
− Det är lätt att stöta sig med folk som ”är lite sektiga”, det gäller inte bara kristna utan också grupper som muslimer, sossar och SD:are.
Är han medlem i Humanisterna då?
Nej. Han har inte så mycket till övers för det han kallar den ”nyateistiska rörelsen”. Han har haft sin beskärda del av arga, humorbefriade män som läst Sam Harris i pocket, tagit denne på blodigt allvar och nu rabiat kräver att få diskutera gudsbevis med alla människor.
− De påminner om 17-åriga ekonomkillar på gymnasiet som ”kommit på hur det är” vilket inte direkt var charmigt ens på gymnasiet och ännu ocharmigare hos 35-åriga arga vita män.
Det är ju inte det att det inte finns galna religiösa, men det är ju inte något som är exklusivt för bara religiösa. Inte för att Magnus drar sig för att ta avstånd från religionen, men:
− Idag är det lätt att vara rasist och kalla det religionskritik, säger han.
Och just det här är det som Magnus tycker känns otäckt med Humanisterna just nu: att en allmänt sund religionskritik har förändrats och nu går hand i hand med den nya islamofobin. För med islamofobin kommer Sverigedemokraterna (SD) – ”Sveriges fascistparti”. Magnus säger att SD känns viktigast att häckla just nu. Det hugger till med lite extra dystopisk svärta i hans lite trötta eftermiddagsröst. Den här samhällsförändringen där siffror och fakta inte längre är av relevans utan ett välspritt meme och de personliga emotionerna väger tyngre ser han med viss skräck på.
− Det blir inte roligt om de blir regeringsparti! säger han och skakar dystert på huvudet så det allsmäktiga skägget gungar.
Det är dags för Magnus att bryta upp och låta sig anta Guds mänskliga form i Broadwayshowen Men Gud! skriven av David Javerbaum (The Daily Show) och översatt av John Thelin och anpassad till svenska av översättaren och Magnus själv. I vår välsignar showen fjorton av våra största svenska städer. Gud kommer till er i vita gympaskor och ett ansat hipsterskägg. Han kommer till er för att visa att han är skapad av människan till människans avbild: arg, svartsjuk och emotionell. Magnus har lämnat sin standup för en stund för att framföra en bitsk, rolig och aningen för amerikansk show. Bibelreferenserna i originalet tillhör inte bara de vanligaste från Det Bästas Topp Tio-lista utan kräver lite ansträngning. Magnus har delvis hjälpt den allmänt bibelignoranta svensken genom sin svenskanpassning av showen. Ärkeängeln Mikael bytte Magnus kön på för att på så sätt minska pjäsens värsta gubbighet.
Showen är inte lika bitsk eller rolig som Magnus själv, men den bjuder på avslutande Broadwaysång och i alla fall en lite vänlig vink till oss humanister:
− Vad säger du om de evolutionära bevisen? frågar ärkeängeln Mikaela kritiskt sin Gud.
− Bra fråga, Christer Sturmark! blir svaret.
Showen vänder sig till alla, religiösa såväl som ateister. Nåja, kanske inte riktigt alla.
− Pingstvänner med humor är ju exempelvis ganska ovanligt! fnissar Magnus vid intervjuns slut.
