LADDAR

Skriv för att söka

En extrem uppväxt – de gemensamma dragen i hederskulturer, vit makt-miljöer och kristna sekter

Dela artikeln

Arbete mot hederskultur
Det Nationella Kompetensteamet är en del av Länsstyrelsen Östergötlands nationella regeringsuppdrag. Det Nationella Kompetensteamet genomför bland annat utbildningssatsningar, ger råd och stöd till yrkesverksamma, och arbetar för att utveckla det nationella arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Polisen har ett nationellt kompetensnätverk mot hedersrelaterade brott. Nationellt centrum för Kvinnofrid arbetar särskilt mot hedersrelaterat våld och förtryck. Alla våra stora kommuner arbetar mot hederskultur i någon form: genom Länsstyrelsen, socialtjänsten, Kvinnojourer, skyddade boenden och flertalet avgränsade projekt. Regionerna avsätter i många fall särskilda pengar för insatser mot könsstympning och för vård av könsstympade kvinnor.

Allt detta arbete är lovvärt och i många delar av landet inte på långt när tillräckligt. Men kompetensen inom hederskulturområdet börjar dock långsamt att förbättras i Sverige. Arbetet för att skydda barn som växer upp i extremistiska miljöer i Sverige är viktigt för deras och vår framtid. Av detta arbete är hederskulturfrågan en stor del, men långt ifrån den enda.

Bredare perspektiv på extremism
Charlotte Essén, journalist och författare till boken Sektbarn (2008) har ett bredare perspektiv på extremism. Hon påpekar att ett faktum som sällan diskuteras i Sverige är att även svenskfödda barn utan utländska föräldrar medvetet fostras till utanförskap i Sverige av sina föräldrar, på grund av religiösa men också kulturella, psykologiska eller politiska skäl. Charlotte beräknar, utifrån norska siffror, att 25000 barn växer upp i sekteristiska kristna miljöer i Sverige idag. I den siffran räknar hon då inte in de barn som växer upp i vit makt-miljöer, new age-grupper och andra extrema, men också icke-muslimska grupperingar.

Charlottes poäng är att sektbarnens situation för det mesta är densamma som för barn och unga i hederkulturer.
– Det kan handla om fysiskt och psykiskt våld, despotism och ständig kontroll. Om att inte få gå var man vill eller vara tillsammans med vem man vill. Om att inte få delta i olika aktiviteter eller få umgås med vänner efter skolan eller jobb. Inte få klä sig som man vill eller fritt välja utbildning eller jobb, Dessutom får de inte gifta sig med vem de vill, inte skilja sig, inte bestämma över sin sexualitet, och blir utfryst från familjen och församlingen om så sker. I värsta fall handlar det om att förlora sitt liv, i en sekt oftast genom att man blir driven mot självmord.

Sektbarn
För 12 år sedan gav hon ut sin bok Sektbarn, en imponerande djuplodande intervjubok om att som barn växa upp i olika sekter. Intresset väcktes under ett reportagejobb för DN som inleddes 1995, någon personlig erfarenhet av sekter har hon inte. Charlotte har gjort ett gediget researcharbete för boken. Hon har intervjuat barn och tjänstemän, avhoppare och religionsforskare, statsvetare och socialarbetare. Hon har läst böcker och avhandlingar, forskningsartiklar och protokoll, polisutredningar och rapporter. Hon har lyssnat på Knutbyförsamlingens samlade inspelningar av predikningar (som bara det måste beskrivas som att ha genomlevt själva skärselden!). I boken finns Barnkonventionen med som ett ljus av hopp. I Norge hade konventionen hunnit bli lag och Charlotte hyste förhoppningar om att de sektbarn som lever i Sverige skulle kunna få hjälp om Sverige följde Norges exempel. Den 1:a januari i år blev Barnkonventionen lag även i Sverige och jag kontaktar Charlotte för att se vad som hänt sedan sist.

Hon har idag övertagit rättigheterna för boken och håller på att planera en ny utgivning. Charlotte har fortsatt arbeta inom fältet, där hon medverkat i en rapport för EU.s Commission on Human Rights and Legal Advice 2014, The Protection of Minors Against Sectretarian Influence, Hon är även med i nätverket RAN – Radicalization Awareness Network, som arbetar med närliggande frågor. På 12 år har mycket och ingenting hänt. Efter förra utgivningen fick boken mycket uppmärksamhet. Den resulterade i 9 riksdagsmotioner för att utveckla riktlinjer för hur samhället ska kunna hjälpa dessa barn, Barnombudsmannen och Rädda Barnen gjorde internrapporter och hoppet om att utveckla ett Nationellt centrum för att stödja barn som utsatts för sekterism väcktes. Av detta blev intet.

Charlotte upplever att svenska myndigheters skyggar inför kristen extremism idag. Medvetenheten hos myndigheter och tjänstemän är låg om dessa barns behov och om hemskheterna i många av dessa barns erfarenheter. Den kunskap som finns inom de verksamheter som jobbar med hederskultur kommer inte dessa barn till del trots att mekanismerna bakom deras upplevelser är de samma. Till syvende och sist handlar dessa barns situation inte om föräldrarnas religionsfrihet utan om indoktrinering och om brottsliga handlingar som innefattar aga, psykisk och fysisk misshandel, systematiska sexuella övergrepp, olaga hot och i många fall uppvigling till brott av olika slag. Vi vet ju också att hårt indoktrinerade, fanatiska barn knappast blir mindre fanatiska som vuxna, som många IS-barn är ett sorgligt exempel på.

Barnperspektiv
Arbetet mot hederskulturer är ett prioriterat område i Sverige då SÄPO markerat den islamistiska (och i förlängningen den muslimska) gruppen som ett hot mot rikets säkerhet. Någon sådan stämpel har varken kristna sekter eller vit makt-miljöer. Förhållandena i dessa grupper utgör dock stora hot mot medlemmarna och dess barn som samhällsmedborgare. Då kunskaperna från arbetet mot hederskulturoffren också skulle kunna användas för att hjälp andra barn krävs ett barnperspektiv på dessa frågor, inte enbart ett samhällsperspektiv.
Barnen har en unik position i dessa extrema miljöer:
– Det handlar om överlevnadsstrategi – gruppens existens är beroende av att de unga stannar kvar, påpekar Charlotte.
I vit makt-rörelsen behövs de vita barnen för att trygga den vita rasens fortlevnad och i kristna sekter styrs och kontrolleras barnen i många fall för att sekten skall undgå upptäckt och straff. Barnen isoleras och utomstående beskrivs med nedvärderande och t.o.m hatfyllda begrepp och barnen växer upp med synen att de ingår i ett ”heligt krig”, för rasen, för den egna tron, för den sanna ledaren eller guden. Här ges inte utrymme för den i Barnkonventionen beskrivna rätten till att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter, med respekt för andra personers rättigheter. Här passar de konfessionella privatskolorna bra in i sektens isoleringsarbete där barnen tillåts undanhållas samhällelig socialisering och i många fall förvägras motbilder och andrum från församlingens lära och tvingas växa upp helt utanför samhällets insyn.

Nationellt centrum
Charlottes förhoppning är fortfarande ett Nationellt centrum för att stödja barn som utsatts för sekterism. Hjulet behöver inte uppfinnas på nytt. Vi har rikligt med kunskap från arbetet med hederskulturerna bara man förstår att extremism inte enbart är av muslimsk natur. Dessutom behövs givetvis en stor förståelse för att inte alla barn som växer upp i religiösa sammanhang växer upp i extrema och sekteristiska miljöer. Extremism är ett kontinuum där ju fler varningssignaler som stämmer desto farligare blir rörelsen eller gruppen. Den blinda tron på de starka ledarna gör dock många grupper potentiellt farliga då deras position på kontinuumet till stor del baserar sig på de auktoritära ledarnas oförutsägbara beslut och mentala stabilitet.

Janna Anstoot, ledamot i Humanisternas förbundsstyrelse


Kännetecken på en sekt

  • Ledarna har alltid rätt. De står över all kritik, för att de är andligt mer utvecklade än medlemmarna.
  • Felfri rörelse. En svartvit världsbild: rörelsens läror är perfekta och felfria, de kan inte kritiseras eller tolkas.
  • Allt eller inget: Rörelsen präglas av mentaliteten “allt eller inget”: om medlemmarna vill utvecklas andligt måste de godkänna allt som rörelsen erbjuder.
  • Skuldbeläggning och tankekontroll. Kritiska tankar är synd och visar att medlemmarna är andligen outvecklade.
  • Isolering: Medlemmarna isoleras från omvärlden: det tidigare livet och gamla vänner är värdelösa. Om släktingar eller gamla vänner kritiserar samfundet eller dess lära är det bättre att undvika deras sällskap.
  • Gruppgemenskap: Medlemmarna är aldrig ensamma. Det är obligatoriskt att delta i gruppens aktiviteter.
  • Ekonomisk koppling: Medlemmarna måste överlämna eller testamentera sin egendom till rörelsen och verksamheten måste understödjas med tionde, oberoende av inkomst.
  • Skrämseltaktik: medlemmar som lämnar rörelsen kommer att stöta på motgångar och olyckor, efter döden hamnar de i helvetet, föds på nytt som djur eller liknande. Bara inom rörelsen finns räddningen.

Baserat på en checklista av Finska föreningen Stöd för religionens offer.


Dela artikeln

Lämna kommentar

Your email address will not be published. Required fields are marked *