Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Humanisterna.
Vi medlemmar har under Lars Åbergs redaktörskap från nummer 1 2015 t.o.m. nummer 4 2019 haft ett förnämligt organ för debatt och demokratisk utveckling. Det är viktigt att denna fackla hålls vid liv.
Humanisten måste fortsätta vara medlemmarnas tidskrift. Det vill säga, den måste innehålla medlemmarnas röster. Den måste spegla våra tankar och känslor, och belysa våra idéer, frågor, farhågor och förhoppningar. De två nya redaktörerna, varav den manliga halvan tillika är ansvarig utgivare, måste respektera och aktivt främja detta grundläggande medlemsintresse.
Vi, medlemmarna, utgör tillsammans inom förbundet ett överlappande kluster av majoriteter och minoriteter inom olika sakfrågor och ämnesområden. Var och en av oss tillhör både majoriteter och minoriteter i hela det breda åsiktsregister som finns bland oss sekulära humanister. Därför har vi alla ett gemensamt intresse av att vår demokratiska fackla för debatt och tankeutbyte fortsätter att förbli vad den är.
Den synpunkt jag nu har framfört må synas vara alldeles självklar, och det är utmärkt om det är vad den är. Men man får aldrig glömma bort att demokratin är en ömtålig skapelse som måste vårdas. Det är inte så att demokratin för evigt och alltid vinns vid något enskilt tillfälle och sedan bara ohotat kvarlever utan någon fortsatt ansträngning för dess överlevnad.
Nej, demokrati är en process som människor ständigt måste ta strid för att bevara. För att bestå, så måste demokratin vårdas, förtjänas och vinnas gång på gång. Det gäller för demokratin i ett land likasåväl som för demokratin i en organisation. Vi som kämpar för demokratins fortlevnad måste göra det både enskilt och tillsammans.
En till Humanisterna närbesläktad organisation förlorade sin inre demokrati i slutet av år 2010 och början av år 2011. Det var då som demokratin inom föreningen Vetenskap och Folkbildning (VOF) förföll och kollapsade under trycket av en stark pseudovetenskaplig idéströmning, som går ut på att betrakta klimatalarmismen som om den vore klimatforskningens enda vetenskapligt grundade teoribildning.
Det finns många humanister som på vetenskaplig grund är kritiska mot klimatalarmismen, varav en del framträdande personer, som t.ex. Birger Schmitz, Lars Bern, Hans Iwan Bratt och Lennart Bengtsson. Det finns också gott om humanister som anser att kritikerna mot alarmismen är tokiga. Hela ämnesområdet är infekterat. De flesta som uttalar sig offentligt i ämnet befinner sig i en skyttegrav på den ena eller den andra sidan. Och så kommer det gissningsvis att fortsätta länge.
Det kommer nog att dröja ett bra tag innan den unga klimatvetenskapen hittar sin Platon och sin Aristoteles. Ja, jag tillåter mig att likna Arrhenius, Milankovitch, Keeling, Bolin, Nozière och Bengtsson vid sofisterna och Sokrates i en historisk jämförelse med filosofins utveckling.
Det är idag lätt för oss alla att lovprisa kemin och fördöma alkemin, samt att beundra astronomins ständigt nya rön och förfasas över astrologin. Men det vi inte får glömma bort är att det är först i ett långsiktigt historiskt perspektiv som vi kan blicka tillbaka på vetenskapernas utveckling och så klart och tydligt urskilja pseudovetenskaperna från vetenskaperna. Till och med under första halvan av 1900-talet fanns det i flera länder majoriteter bland politiker och journalister som vurmade för eugenetiken istället för att lugnt och otvetydigt ta ställning för fri forskning och fri åsiktsbildning.
Här har både Humanisten och Humanisterna ett ansvar. Hur vill vi bli bedömda av eftervärlden? Vill vi förfalla ner till VOF:s inskränkta nivå, eller vill vi odla demokratin och den fria forskningen?
Det är min förhoppning att det nya redaktörsparet har vett att fortsätta låta alla medlemmarnas röster komma till tals, så att vi öppet får stöta och blöta våra argument med och mot varandra, istället för att bli toppmatade med de förment ”rätta” åsikterna.
Filip Björner, stationsvärd i tunnelbanan, medlem i Humanisterna och samhällsdebattör.
