Jag satt på mattan i vardagsrummet med min tonårsson och lyssnade på Maurice Ravels Boléro. Jag ville ge honom upplevelsen av ett klassiskt musikverk med en berättelse. Virveltrumman börjar knappt hörbart, flöjten väver melodin. Det repetitiva tempot kontrasteras av ett växande crescendo som slutar i orkesterns urladdning.
För många är Boléro passion eller mekanisk dans. För Ravel var det en monotont arbetande maskin som kollapsade – ett experiment utan tematisk utveckling men med ett kraftfullt crescendo. För mig betydde musiken något helt annat. Jag bar mina ”teokratiska glasögon”, slipade av decenniers påverkan från en fundamentalistisk sekt.
”Hör!” sa jag till min son. ”Det är israeliterna på väg in i det förlovade landet. Josua leder folket runt Jerikos murar sju gånger, enligt Guds anvisningar. Det avslutas med stötar i blåsinstrumenten och ett härskri. Inget stoppar Guds avsikter.” (Josuas bok, kapitel 6)
När musiken nådde sina slutackord upplevde vi murar som rasade. Vi hörde härskriet och tjut från en raserad stad. Med min bibliska världsbild var detta inte bara historia – det var en förebild för Harmageddon, Guds kommande krig mot världen. Musiken blev ett soundtrack till undergången.
Jag lärde min son att lyssna på förintelse och död. Jag trodde berättelsen skulle hjälpa honom att undvika kontakt med den onda världen och prioritera vägen till paradiset. Detta smärtar än i dag, nu när jag lämnat tron medan mina barn och deras familjer är kvar i sekten – och jag som avfälling är ”dödförklarad”. Jag är som en dömd innevånare från Jeriko.
När musiken byter skepnad
Nyligen hände något som ruskade om mig. Jag tog av mig de mörka glasögonen och provade ett par ljusa. Ett instrument börjar spela, fler ansluter, människor dansar i gryningen. Glädjen växer. Tonartsbytet på slutet, som jag tidigare hört som sammanbrott, blev nu en soluppgång – ljuset bryter igenom med värme. En befrielse! En triumf för gemenskapen, musiker och publik, med spontana glädjetjut. Musiken var densamma. Noterna identiska. Men min upplevelse förvandlades från skräck till eufori. Finalen i Boléro blev inte ett våldsamt härskri utan jubelrop av glädje.
De inre bildernas makt
Detta lärde mig hur fundamentalism fungerar. Det handlar inte bara om regler, utan om glasögon som styr tolkningen av verkligheten. I en sluten miljö tolkas omvärlden genom rädslans lins – allt utanför blir hotfullt. En vacker melodi blir en krigsmarsch. En utsträckt hand blir en frestelse. Kärlek till livet här och nu betraktas som distraktion.
Att leva med sådana glasögon är skadligt. Det försätter kroppen i ett långvarigt stresstillstånd av ständig väntan på katastrofen.
Katharsis – vägen ut
Jag förstod kulturens verkliga kraft. De antika grekerna kallade det katharsis – en inre rening genom konstupplevelsen. Musik, litteratur och konst finns till för att skaka om oss, spränga mentala murar och ge nya glasögon när de gamla spricker.
Att välja livet
Idag vet jag att man kan byta glasögon. Det är svårt, men möjligt. För att förstå vad ljusa glasögon innebär, är det bra att höra dem. Låt oss lägga bort Boléro och njuta av Som Sabadell flashmob – en video från ett spanskt torg med Beethovens nionde symfoni.
Ett ensamt instrument växer till orkester och kör, torget fylls av människor och jubel. Att våga stämma in är att välja livet där och då. Glädjens lovsång överröstar vårt inre buller och läker skador från våldsamma världsbilder.
För min hälsa och själsfrid väljer jag att uppleva Boléro som en hyllning till ljuset och livskraften. Jag väljer tolkningar som förenar. Jag försöker se vardagen med ljusa glasögon och låta mig beröras.
______________________________
Mina barn och barnbarn
Jag kan inte berätta för mina barn – tystnaden är muren som står kvar. Men jag skriver detta i hopp om att någon med mörka glasögon vågar byta ut dem. Världen är inte ett Jeriko som väntar på att krossas. Det är aldrig för sent att börja bejaka livet och tolka det på ett nytt sätt.
Krister Weber