Nu ska jag bli snobbig för ett ögonblick och försvara finkulturen. Det innebär inte att jag inte kan uppskatta fulkultur – jag har haft ett långt och glädjefyllt förhållande med rockgruppen Status Quo sedan tidiga tonåren. Men det är ändå något särskilt med det som räknas som finkultur. Det jag vill försvara är inte en klassmarkör, utan idén att vissa verk är byggda för att ge maximal utdelning först när man lärt sig deras språk.
Ta Richard Wagners allkonstverk. (För Wagner var ordet ”opera” laddat med ett helt paket av konventioner han avskydde.) Där utgår han från det som kallas musikaliska ledmotiv. Det handlar om korta, igenkännliga musikidéer – en melodi, rytm, ackordföljd, klangfärg eller kombination – som återkommer och är kopplade till något bestämt, som en person, ett föremål, en idé, en känsla, ett öde, eller ett ställe. Det gör att Wagner kan kommunicera på flera plan samtidigt: genom text och genom handling, genom musikens skönhet som gör oss ”emotionellt öppna” och genom sina ledmotiv som bär både bokstavlig och känslomässig betydelse.
Till exempel signalerar Wagner allfadern Wotans makt med ledmotivet för hans spjut: ett stramt, nedåtgående motiv som etableras tidigt i första delen av Ringcykeln (Rhenguldet) som ett återkommande tecken för den auktoritet Wotan regerar med. När Wotan i tredje delen (Siegfried) till sist möter hjälten Siegfried och spjutet krossas låter Wagner motivet själv spricka och fragmenteras i orkestern. Man ser inte bara att spjutet går sönder, utan man hör också att den ordning och den makt spjutet bar upp inte längre håller ihop.
Ett annat motiv är känt som ”kärlekens frälsning”. Det är en melodi Sieglinde sjunger i andra delen (Valkyrian) när hon i mötet med valkyrian Brünnhilde förstår att hon bär ett barn. Wagner behandlar motivet som något som är för dyrbart att slösa med. Det återkommer inte igen förrän efter drygt 9 timmar helt mot slutet av fjärde delen (Götterdämmerung) där det spelar rollen som musikalisk slutsats. När maktordning och fördrag kollapsar finns ändå en möjlighet till försoning, inte genom dominans utan genom kärlek. Temat är så vackert att man blir tårögd. Vet och känner man samtidigt betydelsen blir det nästan för mycket.
Det är så här finkultur fungerar. Dels är det något som är arbetsamt att ta sig in i. Opera är berömt ”svårt” eftersom musiken låter ovant för ett otränat öra och man måste se bortom att skådespelarna sjunger repliker till varandra med konstlad röst, inte sällan iklädda märkliga kläder inramade av en stiliserad scenografi. Det är många lager av ”låtsas” som man måste skala sig igenom för att komma i närheten av att uppskatta operakonst.
Men dels handlar det också om teknik och kulturella referenser. Vet man hur Wagner arbetade med ledmotiv och lär sig dem lägger det på lager av förståelse för den initierade som gör att kommunikationen av mening och emotioner förstärks. Wagners kärnidé var att musiken ska underordnas dramat, inte tvärtom. (Taylor Swift arbetar på ett liknande sätt med text, för den som undrar.)
Det är därför man bör ha guide på muséer. Jag är själv ingen fena på att förstå bildkonst, men det är ju andra. Att gå på konstutställning med guide är i sina bästa stunder en genomgång av just referenser, lager på lager av betydelse, historisk kontext och tekniska förklaringar. Även om man själv inte förstår grejen med ett finkulturellt verk så finns det sätt att förklara det på.
Det är det här, vill jag mena, som skiljer finkultur från fulkultur. Inte att populärkultur saknar lager, utan att finkultur oftare är byggd i lager och är omgiven av en tradition som gör lagren möjliga att ta del av. Inte för att allt svårt automatiskt är bra, utan för att vissa verk är konstruerade för att belöna återbesök och fördjupning. Därför är finkultur värd att försvara: den lär oss tålamod, tolkningsskicklighet och känslomässig precision. Den gör oss inte finare, bara mer estetiskt tränade.
Den här förståelsen kan användas som snobberi för den som behöver en klassmarkör att drämma i huvudet på andra för att bekräfta sig själv. Gör inte så.
Patrik Lindenfors