Det finns en särskild sorts rynkad panna som dyker upp så fort man nämner att man njuter av något som inte kräver högskolepoäng i semiotik för att avkoda. Det är den finkulturella blicken – den som värderar konst efter hur mycket lidande, svärta och obegriplighet den innehåller. Efter en arbetsdag fylld av Excel-ark, byråkrati och dumma chefsbeslut, är jag klar med det svåra. Jag vill slå ett slag för det som föraktfullt kallas för fulkultur.
Harlequins triumf över ångesten
Låt oss börja med de mjukpärmade Harlequin-böckerna. De där med en muskulös man i uppknäppt skjorta på omslaget och en titel som involverar ord som vild, frestelse och greve. Litteraturkritiker kallar det tantsnusk; jag kallar det för en mental hälsoresa.
I dessa böcker finns en garanti som den stora, fina, romankonsten helt har tappat bort: det lyckliga slutet. I den fina litteraturen ska huvudpersonen helst dö av tuberkulos eller åtminstone sitta kvar i ett dysfunktionellt äktenskap på sista sidan för att det ska räknas som ”äkta”. Men i Harlequin-land segrar kärleken. Alltid. Det är förutsägbart, ja, men det är också djupt läkande. Vi lever i en värld där ingenting är säkert – att då få veta att den karga skotska klanledaren faktiskt har ett hjärta av guld och saknar kalsingar under kilten är den ultimata eskapismen.
Hollywoods sockerchock
Samma sak gäller för den lättsmälta Hollywoodfilmen. Ni vet den där som saknar långdragna scener på tysta middagar där ingen säger vad de egentligen tycker. Jag vill inte ha fler komplicerade familjedraman där bittra syskon gräver upp gamla oförrätter i 120 minuter av gråfilter.
Ge mig en film där explosionerna är snygga, skämten sitter där de ska och där hjälten rider in i solnedgången. Gärna lite latexmasker med trollöron också. Det finns en hantverksskicklighet i att berätta en historia som faktiskt roar. Att våga stå för att underhållning har ett egenvärde är en revolutionär handling i en tid då allt förväntas vara en politisk kommentar eller ett djuplodat trauma.
Tre ackord och en sanning
Och musiken sen! Det pratas ofta föraktfullt om trallvänliga treackordsschlagers. Som om enkelhet vore synonymt med dumhet. Men försök själv skriva en refräng som får en hel idrottshall att sjunga med efter första lyssningen. Det kräver en nästan matematisk precision i melodispråket.
Varför ska musik alltid handla om att utmana lyssnaren? Ibland vill jag bara ha en tonartshöjning som känns i hela bröstkorgen och en text om att dansa i regnet. Det är en demokratisk form av kultur – den kräver ingen förkunskap, bara ett öppet hjärta och en fot som vill stampa takten.
Tavlor som föreställer… något
Till sist, låt oss prata om konsten. Jag är trött på att stå i vita gallerier och läsa tre sidor text om hur en ensam glödlampa på ett betonggolv symboliserar “det senkapitalistiska samhällets alienation”.
Jag vill se tavlor målade av någon som faktiskt behärskar sitt hantverk. Ge mig ett landskap där jag kan se att det är en skog. Ge mig ett porträtt där människan ser levande ut. Det finns en oerhörd skönhet i teknik som inte behöver döljas bakom ett ordsvall av bullshit. Att måla något vackert bara för att det är vackert kräver ett mod som den ironiska samtiden ofta saknar.
Skamlös njutning
Fulkulturen är som en varm filt. Den värmer oss, den kräver inget av oss och den sviker oss aldrig. Den är ett erkännande av att vi, mitt i all vår mänskliga komplexitet, också bara är varelser som behöver tröst, skratt och ett och annat lyckligt slut.
Så nästa gång någon ser ner på din pocketbok eller din spellista med schlagerpärlor, sträck på dig. Att våga njuta av det enkla är också att vara människa.
Janna Aanstoot