Humanismen utgår från att människan har förmågan att utifrån förnuft fatta beslut över sitt eget liv och vad som är bäst för denne. Detta gäller även för transpersoner. Transpersoner är helt vanliga intelligenta och välfungerande samhällsmedborgare som på intet sätt behöver andra för att förklara vad som är bäst för dem. Detta till trots finns det personer som, eftersom de inte förstår hur transsexualism fungerar då de själva inte är transsexuella, känner ett uppdämt behov av att förklara för transpersoner hur de borde leva sina liv. Varför är det så?
Kritik mot transsexualism utgår alltid från den kristna etiken. Den kristna etikens grundbult är att människan har fallit från fullkomligheten, att ‘gud skapade Adam och Eva och allt som avviker från detta fullkomliga ideal är syndig ofullkomlighet som måste korrigeras’. Och att vara heterosexuell CIS-man är givetvis det absoluta idealet. Kritiker pratar därför om transsexualism som att det vore någonting negativt. I föregående nummer var det en skribent som olyckligt kallade transsexualism för en “social smitta”, alltså att transsexualism är en slags oönskad sjukdom som samhället behöver botas från. Vilket påminner om hur pastor Åke Green på liknande vis kallade homosexuella för en ”cancersvulst på hela samhällskroppen”. Detta är klockrena exempel på hur idén om den kristna arvsynden genomsyrar transkritik och även homofobi.
Jordan Peterson, kanadensisk psykolog och religionsfilosof, tillika mediapersonlighet inom genusdebatten, har sagt att eftersom han själv ”har en feminin sida, men inte är transperson, är transsexualism icke-existerande”. Vilket är detsamma som att säga att ”jag har nedsatt syn, men är inte blind, därför kan det inte finnas blinda människor”. Transkritiker brukar i linje med detta uttrycka att ”det bara finns två kön och de som faller in under något tredje kön ska anpassa sig till dessa två’” Att det finns två kön är en åsikt grundad i västerländsk kristendom, och man kan ha den åsikten om man vill, men man ska inte tvinga på sina värderingar på andra människor eller framställa det som fakta när det de facto finns experter på området som menar att det kan finnas betydligt fler. Personer som utgår från kristen etik har dock ofta svårt att låta bli att göra det, eftersom kristendomen är en erövrande religion. Kristendomen går ut på att tvinga på andra människor sina föreställningar. Det finns inte rum för oliktänkande inom kristendomen.
Nekropolitik är makten över död och indirekt liv. Filosofen Achille Mbembe menar att liv inte endast är att biologiskt existera, utan även att få leva självuppfyllande liksom autentiskt. Kristna kolonisatörer såg dock till att deras slavar inte gavs denna möjlighet då slavarna endast gavs mat, dryck och vila för att kunna arbeta, inget mer. Slavarna var i verklig mening inte levande utan bara existerande. Ett annat exempel är judar under förintelsen som hölls vid liv men som inte kunde leva autentiskt och självuppfyllande inne i koncentrationslägren. För kristna har det alltid varit viktigt att avgöra vilka människor som får vara levande och vilka som ska hållas döda. Här ser vi också att transkritierna anammar den kristna etiken. Att låta var och en leva sitt liv för att få uppleva lycka på sina villkor, det är inte den kristna etikerns primära intresse. Det viktiga är att stoppa och hindra det man inte förstår eller själv upplever. För enligt kristna etiker ska människor anpassa sig efter samhällets enfald, samhället ska inte anpassa sig efter människans mångfald.
Det märks sorgligt nog också att artikelförfattaren har en underliggande nedlåtande syn på autistiska personer. Denne menar att autistiska personer på något sätt skulle vara mindre lämpade att fatta förnuftiga beslut i sina egna liv. Varför det? Därför att autister, återigen, avviker från guds heliga ideal, och personer med djupt grundad kristen etik kan inte se sådana människor som jämbördiga eller till fullo respektera deras agentskap. Jag tycker det är sorgligt att det inom en organisation som Humanisterna, som ska tro på människan och dess potential, finns människor som ser på grupper i samhället med denna elitistiska och snudd på narcissistiska syn. Var och en ska bestämma över sitt eget liv utifrån sitt förnuft. Och alla människor i samhället ska tilltalas med respekt och värdighet. Det är humanism för mig. Det är dags att transkritikerna kastar av sig kristendomens sociala indoktrinering och respekterar var människas rätt till självbestämmande så att alla kan få leva lyckliga liv på sina villkor.
Vera-Linn Lanängen