Sverige har misslyckats med integrationen. Inför språktest för medborgarskap. Återkalla uppehållstillstånd. Deportera.
En numera ganska unison röst pekar på den misslyckade integrationen som en orsak inte bara till gängkriminalitet utan också arbetslöshet, bidragsberoende och fattigdom. Klart att det göder kriminalitet.
Vi satt i fikarummet och nickade bekymrat mot varandra, över våra kaffekoppar och med armarna i kors. Vi pratade om att kommunen, staten, organisationerna; de som ska ta tag i det där antingen inte gjort det eller misslyckats med sina integrationsprojekt.
”Och vad kostar inte det?” säger någon.
Kanske det borde bildas nätverk för att få invandrare i arbete, fast då blir det ju kvotering och det gillar ju ingen. Kanske att föreningarna ska få mer i anslag för integrationsprojekt. ”Det saknas nog rätt mycket vilja”, säger någon och någon nickar instämmande. ”Man måste ju vilja lära sig språket”, fyller en annan i och får hummande medhåll.
Men vi har inga lösningar idag heller, vi i fikarummet, utan vi konstaterar att hela samhället har misslyckats och att allt är på väg åt helvete.
På vägen hem sitter jag i min bil och jag kollar klockan – jag ska hämta min son och hans cykel vid centralen och jag är inte ensam. När pendeln från Malmö kommer in står bilarna i dubbla led och vi krypkör för att hitta en öppning på halvtimmesparkeringen. Dessutom står bilarna illa parkerade med meter tillgodo på båda sidor. En sliten mörkblå Polo står särskilt dåligt, det hade fått plats en SUV och en Polo till om den bara backat upp lite.
Bredvid den står tre unga killar, gissningsvis bördiga från Somalia, Mellanöstern och norra Afrika och röker cigg med kepsarna på trekvart, de överdimensionerade byxorna lågt hängande och snackar, flabbar och puttar på varandra när nån sagt nåt kul eller oförskämt.
Tre bilar framför mig kryper förbi dem och letar vidare efter parkeringsalternativ. Jag stannar, suckar. Så trycker jag ner fönstret åt deras håll.
”Hej! Hallå! Ursäkta?”
Det tar ett tag och några rop till innan de hör mig.
”Va?”
”Tjena! Skulle ni kunna backa upp bilen lite så jag kan komma in också?”
”Oj! Sorry! Ge mig en sekund bara.”
En av dem hoppar in i bilen, backar och jag kommer in utan problem. Förmodligen stod det bilar framför och bakom Polon tidigare, vilket skapade utrymme när de inte längre stod kvar. Jag ger killarna tummen upp och de vinkar tillbaka när jag grejar med cykelhållaren. Helt odramatiskt hänger jag upp sonens cykel och vi åker hem medan jag som vanligt frågar ut honom om hans dag. Men händelsen ligger kvar i skallen. Varför sa ingen annan till? Det fanns ju gott om plats. Var barriären verkligen så hög att stanna till och be dem flytta bilen? Tre bilar åkte förbi – vad tänkte de när de såg den dåligt parkerade Polon?
Men jag vet ju precis vad de tänkte, jag har tänkt samma sak hundra gånger själv. Det slår mig att integration kanske inte alls är något ”samhällsprojekt” som ska utföras av en ”integrationspolitik”. Att det inte är något som ska utföras av någon annan, något utskott med en budget.
Det kanske bara är jag som ska bete mig som en normal människa i interaktionen med andra människor. För trots alla olikheter i kultur, religion eller vad det nu än kan vara, har vi för det mesta samma behov i vardagen. Jobb, familj, kompisar att snacka skit och ta en cigg med. Och att hitta en parkeringsplats när man behöver den.
Johan Axelsson Olander