Lär dig svenska koder – Ur Mustafa Panshiris bok ”7 råd till Mustafa”

Share
Dela artikeln

Alla arbetsplatser har sina egna koder, det känner de flesta igen. Men oskrivna regler %nns också i våra hem, i våra förhållanden och bland våra vänner. Många oskrivna regler är också en del den svenska kulturen, precis som det förekommer i alla kulturer.

I boken En alldeles svensk historia (2019) skriver författaren Kajsa Norrman om Samvel och hans tid i Sverige som migrant från Rumänien. Samvel fascineras av skandinavisk kultur och gör allt för att bli en del av sitt nya hemland. Han älskar Greta Garbo, tittar på Ingmar Bergmans filmer och lyssnar på svensk death metal. Han är ambitiös med svenskan och studerar landets historia och försöker lära sig så många svenska referenser han kan för att passa in. Men det är svårt.

Samvel lyckas inte knäcka de koder som finns dolda under ytan och som de flesta svenskar omedvetet följer. När han frågar svenskarna själva om dessa koder så kan de inte berätta vilka de är. De kan inte sätta ord på dem. Vissa påstår att de inte ens existerar och att Samvel istället för att bekymra sig om ”svenska koder” ska försöka ”vara sig själv så mycket som möjligt”. Men Samvel vet att det finns ett svenskt sätt att bete sig på, att prata och tänka. Han märker det när han gör ”fel”, när han bryter mot de osynliga normerna. Han känner av tystnaden – en tystnad han uppfattar som ett svenskt sätt att uttrycka ogillande. Ingen säger något.

Samvels erfarenhet är något jag känner igen från min egen uppväxt i Sverige, men också i mina möten med nyanlända afghaner under 2015. I Afghanistan är pojkar och män inte rädda för att vara fysiska med varandra i sin vänskap. Man kramas, ibland håller man varandra i hand, och i vissa fall sover man även i samma säng som sina manliga vänner. Det är ett tecken på nära vänskap och påminner om hur tjejer även i Sverige umgås med varandra och visar närhet. Men om två killar i Sverige var fysiskt nära varandra på samma sätt som killar i Afghanistan är, skulle en och annan svensk höja på ögonbrynen. Oavsett hur tolerant det svenska samhället idag anser sig vara när det gäller sexuell läggning, finns det i Sverige fortfarande en väldigt tydlig oskriven regel kring manlig vänskap – straighta män håller inte varandra i handen. Det är något många unga afghaner fick erfara under sin första tid i Sverige.

Det var inte ovanligt när jag besökte skolor under 2015, att unga afghanska killar kunde gå hand i hand i korridorer, kramas och sitta i varandras knä. Samma killar kunde senare under föreläsningen fråga mig varför det var så svårt att få svenska vänner. När jag tog upp det med deras lärare och gode män kunde många förtjust berätta hur %nt det var att afghanerna höll varandra i hand och visade en fysisk närhet som svenska killar inte gjorde.

”Men har ni pratat med de afghanska killarna om att en anledning till att de kan ha svårt att få svenska vänner är att deras beteende så tydligt bryter mot svenska normer?”, frågade jag.

Min avsikt var inte att försvara traditionella svenska maskulinitetsnormer. Poängen är att under skoltiden – särskilt i högstadie- och gymnasieåldern – är de #esta ungdomar väldigt måna om att passa in i de könsroller och normer som finns. I Afghanistan ser de ut på ett sätt, i Sverige på ett annat och är du ny i landet kan det vara bra att känna till. Du sticker ut ändå. Men när jag pratade med skolpersonal om detta hade de o*a svårt att förstå mitt resonemang. Svaret jag fick var inte sällan att det var de svenska killarna som var trångsynta och borde ändra på sig.

Jag förstår att man som lärare och svensk vill vara tolerant och välkomnande. Men sanningen är att man går vilse – välviljan leder fel. Vad de flesta unga afghaner i Sverige vill mer än något annat är att få svenska vänner. Precis som Samvel vill de knäcka koderna och bli en del av den svenska gemenskapen. Men ingen vill berätta för dem om de informella reglerna.

Ett sätt att göra det hade kunnat vara att förklara för dem att vissa svenska killar – kanske särskilt i högstadie- och gymnasieåldern – kan uppfatta det som märkligt om två killar går genom skolkorridoren och håller varandra i hand. Att berätta hur det är säger inget om hur det borde vara, och betyder inte att man inte får eller inte ska hålla varandra i hand i skolkorridorerna, eller någon annanstans heller för den delen. Tvärtom: Det skulle kunna vara inledningen till en intressant diskussion om könsnormer, maskulinitet, sexualitet och hur Sverige på det här området är mer konservativt än Afghanistan, ett samtal som kan involvera tonårskillar oavsett ursprung.

För den som verkligen vill hjälpa en ung afghan att få vänner är det rätt att förklara att om man beter sig på ett sätt som inte är norm i Sverige så kan det få konsekvenser, exempelvis i form av social utfrysning. Det är skillnad mellan att å ena sidan ge människor möjligheten att förstå vilka spelregler som gäller i ett samhälle och å andra sidan att tvinga dem att följa reglerna.

Att många normer är larviga och förlegade hindrar dem inte från att vara spridda i samhället.

Under 2016 blossade en debatt upp om sexuella trakasserier och så kallade massövergrepp på festivalen We Are Sthlm i Kungsträdgården. Under 2014 och 2015 skulle övergreppen mot unga kvinnor på festivalen ha ökat i antal och utförts på ett nytt sätt. I interna polisrapporter som återgavs i medierna misstänktes att grupper med unga män från Afghanistan var inblandade i dessa händelser.

Jag tog upp detta med de ungdomar jag träffade under mina föreläsningar. Många av dem hade hört talas om händelserna och visste att en del afghaner hade varit inblandade. Jag frågade dem varför och svaret var ofta att det berodde på skillnaderna i synen på frihet mellan svensk och afghansk kultur.

I Afghanistan umgås inte pojkar och flickor på egen hand, att gå till simhallen och bada tillsammans eller gå på konserter ihop finns inte ens på kartan. Att komma från ett sådant samhälle till Sverige, där unga tjejer med korta kjolar dansar tätt intill killar på musikfestivaler chockar många av dessa killar. Majoriteten lär sig att hantera detta och med tiden blir det ytterligare en normal aspekt av vardagen. Men en liten minoritet går över gränsen och förstör för alla – främst, förstås, för de unga tjejer som blir deras o.er på festivalerna, men även för alla de landsmän som sköter sig.

Den tyske sociologen Norbert Elias menar att de normer som vi följer i ett samhälle inte nödvändigtvis är naturliga för oss som människor. Snarare ligger det en lång inlärningsprocess redan från barndomen när rädslan för att bli utesluten från olika sociala sammanhang spelar en större roll. Ett exempel som han pekar på är badstränder där lättklädda män och kvinnor kan umgås med varandra. Elias menar att denna frihet är möjlig i ett samhälle för att medborgarna har utvecklat en stark driftskontroll och självbehärskning genom att följa informella spelregler och tabun – till exempel att inte stirra (eller för den delen tafsa) på de närmast nakna kropparna på stranden.

Men det som vi i Sverige ser som en självklarhet är inte självklart för människor i en kultur som Afghanistan, där gemensamt bad i många fall knappt förekommer. När människor från en sådan kultur kommer till Sverige behöver svenskar bli bättre på att förmedla vilka spelregler det är som gäller här. Kanske skulle det behövas en utförlig regelbok?

Ta som exempel detta med barnäktenskap. Att komma till Sverige från ett land som Afghanistan är att göra en resa in i framtiden. För mig och mina syskon var det som sagt mer än märkligt att höra unga i vår ålder prata sex med varandra, se dem röka, dricka alkohol och inleda förhållanden. När det under flyktingkrisen 2015 rapporterades om att barnäktenskap inte var ett helt ovanligt fenomen bland en del flyktingar, brukade jag föreställa mig hur ett samtal mellan svenska myndigheter och dessa flyktingar skulle låta, inför att de skulle påbörja sina nya liv i Sverige:

”Hej och välkomna till Sverige. Vi har förstått att din 17-åriga son är gift med en 16-årig #icka och att de båda bor hemma hos er?”

”Ja, det stämmer.”

”Nu är det som så att i Sverige får inte personer under 18 år vara gifta med varandra. Därför kommer vi koppla in socialtjänsten och omhänderta flickan som är gift med er son.”

”Men de har ju varit gifta i över ett år och de tycker om varandra och vi alla bor tillsammans.”

”Visserligen, men så fungerar det inte i Sverige förstår ni. Här tycker vi att barn ska få vara just barn.”

”Okej, men om min pojke och hans fru inte är gifta, kan de fortfarande vara tillsammans om de själva vill det?”

”Ja, det går bra.”

”Och de kan få bo tillsammans med varandra också?”

”Jadå.”

”Och de kan ligga med varandra om de vill?”

”Ja, i Sverige är man byxmyndig när man är 15 år och din son är ju 17 och flickan är 16 så det är inte något problem.”

”Okej, bara så jag förstår detta rätt: I Sverige kan de två vara tillsammans, bo tillsammans och till och med ha könsumgänge med varandra utan att vi som föräldrar eller ni som myndighet har något att säga till om. Men om de gifter sig med varandra enligt kultur och tradition, med familjens och släktens välsignande, så är det olagligt?”

”Ja, det stämmer. Nästa!”

För att återigen vara tydlig: Detta är självfallet inte något försvar av barnäktenskap, utan snarare en illustration av hur något som är självklart för oss i Sverige kan uppfattas som helt främmande eller motsägelsefullt för någon som kommer från ett annat land med helt andra värderingar och traditioner.

Omvänt är det inte heller ovanligt att människor som flyttar till ett nytt land tycker att människorna där beter sig konstigt. Många invandrare som klagar på svenskars fördomar är ofta omedvetna om sina egna fördomar mot värdfolket. Innan vi rotat oss i det nya landet eller förstår hur saker och ting hänger ihop är det inte konstigt att vi, kanske i ett tillstånd av frustration, försöker att sätta ord på och förstå det nya. Ett sätt att komma till ro med det nya är att inse att även om du upplever det nya landet och dess folk som märkliga, så är ju du konstig i deras ögon också. Ställ dig själv frågan hur svenskar skulle reagera om de flyttade till det land du har rötter i och där möttes av koderna, kulturen, historien, klimatet och människorna som bor där? Hade de tyckt att allt var som de varit vana vid hemma?

Mustafa Panshiri

Ur boken 7 råd till Mustafa: så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. Volante, 2021.


Dela artikeln