Segregation, inte integration, har sedan lång tid varit den välmenande normen i svensk invandringspolitik. Detta ledde fel. Nu är notan på bordet och måste betalas.
Min barndoms invandrare kom från Italien, Finland och Baltikum. De skapade inga integrationsproblem utan var ett välkommet tillskott på den svenska arbetsmarknaden. Så ser det inte ut för dagens ofta helt outbildade nyanlända från länder utan ett fungerande samhälle, och där familjen och klanen/släkten är det centrala. Detta skapar problem.
I invandrarfrågan har en växande men nedtystad polarisering länge funnits i vårt land. Ett land med ett politiskt, medialt och moraliskt etablissemang på den ena sidan, och en stor och växande grupp invandrarskeptiska medborgare på den andra. Många av de senare tröttnade till slut och drogs till det enda alternativ som bjöds; Sverigedemokraterna, ett parti som, sina bruna rötter till trots, växte snabbt. Man behöver inte vara sociolog för att förstå hur detta något obskyra parti kunde fånga så många väljare. De politiker och andra klarsynta som borde ha sett vart vi var på väg och agerat därefter, lät bli. De som ändå öppet sökte förändring riskerade att brunfärgas, fiska i grumligt vatten, eller stämplas som rasist, nazist, fascist eller islamofob och bli utesluten ur gemenskapen. De godas gemenskap.
I Sverige råder fred, men ändå tyck vi i dag leva i ett närmast krigsliknande tillstånd med bränder, sprängningar och dödsskjutningar, nya varje dag. Och inte bara mellan rivaliserande narkotikagäng utan dessvärre en ökad kriminell infiltration av olika statliga, kommunala och privata institutioner och av ett missbruk av hela vårt bidragssystem. Sverige som välfärdsnation och medborgarnas tillit till samhället och till varandra är hotad. Det senare är det verkligt allvarliga, inte knarket, brinnande bilar, eller att en kriminell ger sig på en annan kriminell.
En lång rad studier visar, att invandrare eller barn till utrikes födda är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken och fyller i dag våra fängelser till bredden. Varför förnekade man hela tiden det som de flesta ändå såg – att det blev allt värre. Många var de forskare, journalister, politiker och kulturpersoner som gjorde mycket för att slå blå dunster i oss genom att förneka verkligheten, när den trängde sig på. Vi sades ha råd, invandringen från Somalia, Eritrea, Afghanistan, Syrien m.fl. dysfunktionella stater är bra för oss, och ger oss äntligen den mångkultur vi längtat efter. Dessa stater är dock helt motsatta vårt Sverige med vårt sekulära, frihetliga, liberala samhälle med yttrandefrihet, jämställdhet mellan individer och en hög samhällstillit. Detta har naturligtvis gjort integrationen, det vill säga anpassningen till den svenska synen på samhälle, normer och individ, mycket problematisk. ”Öppna era hjärtan” sa en stadsminister, ”Vi har plats för 30 miljoner nya medborgare”(Lööf), eller ”Sverige bygger inga murar”(Löfven) sa några andra partiledare. Nya tabun och värdegrunder etablerades och ältades. Det viktiga var att säga rätt saker, inte att göra rätt saker. Besvärjelser som ”Det är oacceptabelt” eller ”Det är inte okej” blev viktigare än analysen och eftertanken.
Sverige var och är alltfort ett bra land att leva i, ett av de bästa i världen. Vi har alla haft förmånen att få växa upp i en stabil demokrati med hundratals år av fred och frihet. Detta vårt land har dock på några få decennier förvandlats från ett av världens mest homogena länder, till ett av de mest heterogena – med stora kulturella motsättningar. Vi har på ganska kort tid lyckats riva ner vårt så kallade folkhem och byggt upp ett nytt klassamhälle, ett samhälle där 15-åringar skjuter, spränger hus och tigger om att få ett morduppdrag. Hur kunde det gå så fel i just Sverige, vi som var så extra goda, godast av alla. Denna vår godhet mår just nu inte så bra. Den svenska integrationspolitiken tycks ha kollapsat och det politiska landskapet har ritats om.
Vad har vi, i vårt rika och generösa välfärdsland, gjort för att förtjäna allt detta, och hur tar vi oss ur detta tillstånd? Jag hittar inget vettigt svar att ge, och ropar nog förgäves efter ansvar. Innan vi finner något ärligt svar på detta är jag rädd att vi bara kommer att halka runt i en sörja av gårdagslösningar, nya bidrag och projekt, fromma förhoppningar och innehållslöst snackande. Vad framtidens historiker kommer att kalla de svenska decennierna under det tidiga 2000-talet vet jag inte, men jag utesluter inte att de kan fastna för ”dårskapens tid”.
Sture Boström