I sin bok Ett år på sextiotalet tar Olof Lagercrantz upp bland annat blasfemirättegången i Finland mot Hannu Salama. (Finland har fortfarande en lag om brott mot trosfrid.) Det var några stycken i hans roman Midsommardansen (1965) som hade väckt uppståndelse. Enligt Lagercrantz gällde rättegången först och främst en passage i romanen där en berusad arbetare kopplar samman Jesus, erotiskt, med den dräktiga åsninna han red på. Att antyda tidelag var att gå över gränsen. Salama dömdes till tre månaders villkorligt fängelse och 30 000 mark i böter men benådades efter en tid av president Kekkonen.
Det som har väckt mitt intresse i den här historien är Salamas något oväntade försvar, om man kan kalla det så. Han skrev till åklagaren, medan rättegången pågick: ”Jag har i min roman velat smäda och häda medborgarnas Gudsuppfattning och religiösa känslor. Detta är inte min boks enda syfte men ett av motiven i mitt verk har speciellt utgjorts av hädelse liksom också av att kränka och häda kyrkan och prästerskapet samt ifrågasätta de så kallade kristna värdena och att sönderbryta kyrkans och kristendomens inflytelse så långt det är möjligt.”
Salama hade ju kunnat be om ursäkt, eller om det möjligen kallas att pudla nuförtiden. Eller så hade han kunnat argumentera för att det myllrar av personer i hans roman, var och en med sin egen personlighet, och att den berusade arbetaren Hiltunen inte på något sätt är ett porträtt av honom själv, på samma sätt som vi inte vanligtvis föreställer oss att alla deckarförfattare är mördare.
Men Salama visade sig alltså vara mer rakryggad än en genomsnittlig pudel. Och det är här jag undrar om Humanisterna har något att lära. Är bästa receptet för ökat medlemsantal, och ökat inflytande i samhället, att stryka så många människor som möjligt medhårs? Att vara noga med att uttrycka sig på ett sådant sätt att om möjligt ingen behöver känna sig kränkt? Att istället för att vara mot saker marknadsföra sig med att vara för saker? Vinner man om man alltid är snäll? Var det så det gick till när det blev tillåtet att strejka i Sverige, eller när adelns alla privilegier steg för steg avskaffades?
När det gäller hädelser tror jag att den som känner sig manad måste ta i en hel del. Det duger nog inte att plöja en liten fåra med en kvist en söndag på stranden. Alternativt kan man ju vinnlägga sig om att aldrig kränka eller häda och på samma gång foga sig efter alla de som är blixtsnabba med att dra kränktkortet.
Per Bellener