”Døden” står det längst uppe på Ulfs anteckningspapper där vi sitter på Oslo Kongressenter där Human-Etisk Forbund, Humanisternas systerorganisation, håller sin Humanistkonferens den 22-23 oktober 2023. Ulf Gustafsson och jag har blivit inbjudna att tillsammans med representanter från Island och Danmark få delta när norrmännen har beslutat att ta sig an Døden. Jag är själv ganska oförberedd på hur det ska bli, men i någon slags vanlig ordning så blir det väl en slags definitionsdiskussion och samtal på scenen.
– Det går inte tala om döden utan att tänka på livet, inleder Linn Skåber som håller i programmet den första dagen och som beskriver Døden som någon som en ständigt närvarande vän hon inte vill ha.
– Att ha med döden i samtalen mellan människor och som en följeslagare ger oss en ständig påminnelse om det ändliga. Linn berättar om sina föräldrar som började sätta väckarklockan på fem på ålderns höst i ett försök att få krama ur de sista timmarna tillsammans.
Samtalen under de två dagarna kretsar kring sorg, dess olika steg och vikten av att låta sorgen vara randig – att tillåta alla att sörja som de vill och att som sörjande tillåta sig själv att också finna glädje. Vi lyssnar till föräldrar vars barn avlidit i sjukdom, om en kvinnas syster som suiciderat. Ett föräldrapar som hjälpte sin vuxna son till Dignitas klinik i Schweiz. Vi talar om hur död och sorg hanterades i Norge (och Sverige) under 1800-talet. En målning av en kista på ett bord i en stuga. Hur ”bedarlaget” fick uppgiften att brygga gravöl och hur människorna möttes. Prästen kom till våren och höll en begravning men sorgen var det byn som försökte hjälpas åt att hantera.
Människorna möttes. Det är det genomgående temat under våra två dagar tillsammans. Vikten av att mötas. Som en av de saker som ger stor glädje och mening i detta vårt enda liv, men också det viktigaste för att hjälpa varandra i sorgen. Att våga prata med människor i sorg.
– I relation till döden lever vi alla i en by utan fästning, citerar docenten i filosofi Heine Alexander Holmen Epikuros.
Frågan är om det går att förbereda sig? Kanske inte med en fästning men genom att samtala med andra, genom att fundera på existensen och hantera de känslor som kanske dyker upp. Att samplanera begravning med en person vi älskar. För om det är en sak som vi vet så är det att vi ska dö. Och vi kan vara säkra på att vi också kommer möta människor i sorg. Den första dagens samtal om sorg ringar in att sorg är ett tillstånd som i stor utsträckning påminner om att leva i exil och där behoven hos personen i stor utsträckning kretsar kring de som gäller vid en integrationsprocess.
– Mitt enda råd till mig själv 20 år tillbaka är att jag borde ha byggt starkare vänrelationer. Att jag hade vågat ta tag i människor, tryckt deras hand och berättat för dem att de är viktiga för mig, säger Andreas Heldal-Lund som lever med en aggressiv cancer.
Han är med i en panel som ska handla om hur ens livssyn påverkas när livet står på spel och paneldeltagarna får i slutet av samtalet möjlighet att ge oss i salen råd om livet – eller döden. Andreas skrattar till ”den bästa personen på uppfostran är ju den som inte har barn”, säger han och fortsätter ”Jag brukar säga till föräldrar att de ska leva så att deras barn blir stolta över dem, och det vill jag säga till er. Lev så att ni är stolta över att känna varandra”. Att han säger det är speciellt då han dagen innan mottagit pris av det norska förbundet på grund av hans viktiga arbete med att granska och tillgängliggöra scientologernas ”hemliga” bok, men också för att han under flera decennier besökt skolor för att prata med tonåringar om vikten av att ifrågasätta och rusta sig med goda argument.
Senare på dagen sker ett samtal mellan sjukhushumanisten Emil Faugli och sjukhusprästen Ingun Fossland. De berättar om hur de arbetar om att det behov av en pluralism bland de som kan möta personer som är i behov av samtal. Ingunn var pådrivande i rekryteringen av Emil och det är tydligt att de har stort utbyte av varandra även om deras livsåskådning skiljer sig i avseende av frågor kring just döden.
Helgen är delvis lågmäld och ledsam. Vi är många som torkar tårarna mer än en gång. Men också rolig och fylld med skratt.
Efter döden, när kroppen blir del i andra kemiska och biologiska processer och därigenom en del av kretsloppet, ja, då är de andra kvar. Den tiden är svår att föreställa sig. Vi kan reagera olika på tanken att vi inte kommer finnas, känna ingen eller stor stress eller ångest över döden. Vidare kan vi spontant känna starkare behov, eller inget behov alls, av att samtala om döden. Men det jag sammanfattningsvis får med mig efter två heldagar om döden är att den behöver oss levande och den skänker mening till våra liv genom att hota vår existens.
Anna Bergström