Ingen religionsfrihet för de avlidna

Share
Dela artikeln

Återpublicerat från Humanisten Februari 2016


Det borde vara fullkomligt klart för alla att askan efter den avlidne inte är statens eller kyrkans egendom. Den ska överlämnas till de anhöriga, som beslutar om den ska delas eller spridas. Så är det i de flesta demokratier; i England sedan 1930, i andra länder, som USA, sedan ännu längre tillbaka. Det är markägaren som ger tillstånd till spridning av den sterila askan.

Sommaren 2015 avled Bosse Larsson, tv-producent och populär allsångsledare. Askan efter honom ägs här i Sverige av staten och länsstyrelsen bestämmer enligt gamla pietetsregler, där religionsfrihet och äganderätt fortfarande är underställda ”pieteten”. Nu växlar pieteten med länsgränserna och Bosse Larsson hade bott i fel län. I hans län anger ”pieteten” att askan får spridas tusen meter från land. Praktiskt sker detta genom att de anhöriga uppfyller den avlidne sista önskan och struntar i byråkratin. Men det är skamligt att de sörjande ska försättas i den situationen.

Inte ens rätten att förvara askan hemma finns. Jag hade gärna förvarat min hustrus aska hemma; vi hade varit gifta i 52 år och ville att vår aska skulle blandas och spridas gemensamt efter döden. Men vad betyder religionsfrihet när det blir tvångsbegravning av den sterila askan efter ett år? Alternativet är att man tar den utomlands där religionsfriheten respekteras.

Allt fler vill att askan ska spridas i naturen och i dag kremeras 83,9 procent av de avlidna. Många vägrar att begravas på religiösa kyrkogårdar. Men inte ens ”minneslundar” finns, utan askan sprids av kyrkans anställda och anhöriga är förbjudna att närvara – ett snopet slut på släktens ansökan och den anhöriges sista önskan. Reglerna måste ändras snarast. Religionsfrihet och äganderätt måste respekteras i Sverige och Humanisterna bör kräva det.

Einar Hellbom


Dela artikeln