Två år av coronapandemin satte sökarljuset på bräckligheten i våra liv och vårt samhälle. Många fler avled, och lidandet och sorgen blev svårare än vanligt att hantera på grund av restriktionerna som infördes för att mildra pandemins konsekvenser. En av alla de inskränkningar i våra liv som gjordes vara att begränsa antal närvarande vid begravningar. Staten agerade dock inte livsåskådningsneutralt när denna inskränkning införde.
Begravningsceremonier och minnesstunder är tillfällen där vi tillsammans med andra tar avsked, kan bearbeta och lindra de känslor som en närståendes död framkallar. Det är för de flesta väldigt viktigt att avskedet kan genomföras på ett värdigt sätt, där alla som så önskar kan närvara. Ur det perspektivet var det välkommet att regeringen i november 2020 gjorde ett undantag från max åtta personers-regeln och tillät att 20 deltagare vid begravningar.
Beslutet förvånade, förvirrade och väckte frågor eftersom det endast gällde religiösa begravningsceremonier, och inte borgerliga. För borgerliga och humanistiska begravningar hade tydligen inte regeringen infört några restriktioner alls. Där kunde det vara 100 deltagare, utan att det var ett brott mot pandemirestriktionerna. Det talades om att religiösa valde ett borgerligt avsked för att fler skulle kunna närvara.
Denna skevhet kom sig av att regeringen beslutat att det var förbjudet att anordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med, som huvudregel, fler än åtta deltagare. Där efter beslutades det om ett undantag för begravningar. Men till skillnad från religiösa begravningsgudstjänster är borgerliga begravningsceremonier inte öppna för allmänheten, utan en privat sammankomst.
Detta regleras i Ordningslag som inkluderar ”sammankomster som hålls för religionsutövning” bland det som enligt lagen avses som allmänna sammankomster. Ordningslagen är alltså ett exempel på när svensk lag inte likabehandlar religiösa och icke-religiösa.
Nu blev det dock inte aktuellt med 100 deltagare vid borgerliga begravningar under pandemin. Någon annan än regeringen behövde fatta beslut om begränsningar. Någon annan var huvudmännen för begravningsverksamheten, det vill säga Svenska kyrkans församlingar, Stockholms stad och Tranås kommun. Dessa tog det rimliga beslutet att likabehandla livsåskådningar och sätta en gräns på max 20 deltagare vid borgerliga begravningar. Även Humanisterna kom med uppmaningen att följa begränsningen om max 20 personer.
Det är smått absurt att Svenska kyrkan skulle fatta beslut om vad som skulle gälla vid borgerliga begravningar. En kristen organisation fattade beslut som de som inte är medlemmar och inte är kristna behövde följa. Detta är dock en av konsekvenserna av den drygt tjugo år gamla ofullständiga skilsmässan mellan Svenska kyrka och svenska staten. Svenska kyrkan är fortfarande ansvarig för begravningsverksamheten i nästan hela landet.
En annan konsekvens är att det under pandemin, på grund av Ordningslagens utformning, blev svårare för våra beslutsfattare att bekämpa pandemin och att på ett enkelt och begripligt sätt kommunicera vilka restriktioner som gällde.
Ordningslagen måste uppdateras det är inte rimligt att en buddistisk begravningsceremoni med närmaste familjen räknas som en allmän sammankomst, när en borgerlig begravning med flera än hundra deltagare, såsom den folkkäre komikern Hasse Alfredssons begravning, är en privat tillställning.
Oavsett livsåskådning är vi alla människor. Vi har liknande behov att sorgebearbetning och det finns inga skäl att staten ska behandla religiösa och sekulära humanister olika. Den svenska staten måste börja agera livsåskådningsneutralt.
Ulf Gustafsson, förbundssekreterare Humanisterna