Döden är 3,7 miljarder år gammal

Share
Dela artikeln

Livet uppstod på jorden för ungefär 3,7 miljarder år sedan. Efter livets uppkomst har det aldrig utslocknat. Det är celler och organismer som dör, inte livet självt. Livet börjar alltså inte vid befruktningen, som ibland påstås, utan satte fart för 3,7 miljarder år sedan och har inte upphört sedan dess. Efter denna singulära uppkomst har livsgnistan aldrig tänts på nytt utan bara förmedlats vidare. (Vad vi vet.)

Men nu ska vi intressera oss för livets syskon, den så oundvikliga döden. Med livet uppkom även den. Döden är följaktligen också 3,7 miljarder år gammal.

På Wikipedia kan man läsa att ”döden är livets upphörande, en avslutning av alla biologiska funktioner som upprätthåller en levande organism”. Nationalencyklopedin skriver istället ”död, i biologisk mening att en organism inte längre är levande, det vill säga inte längre har förmåga till näringsupptag, ämnesomsättning, utsöndring, spontan rörelse, fortplantning och reaktion på yttre påverkan”.

Död är alltså inte bara avsaknaden av liv. Död är levande organismers utslocknande. Därför vet vi inte om vare sig liv eller död finns någon annanstans i universum än här på jorden. Det är en alternativ tanke man kan ha när man ser upp mot stjärnhimlen en klar vinternatt. Finns det död därute?


Det är inte lätt att förstå sig på döden. Ena sekunden är en individ vid liv, med bultande hjärta, flämtande lungor och sprakande aktivitet i hjärnans neuron. Nästa sekund är individen död. Något verkar ha försvunnit, från det ena ögonblicket till nästa. Det är lätt att förstå att funderingar från mänsklighetens barndom om att ”något” lämnade personen, och att detta ”något” var en icke-materiell ”själ”, som på egen hand kunde ta vägen någonstans.

Vetenskapen har gjort sig av med själen. Detta åtföljdes inte av fanfarer och belönades inte med ansedda priser. Det följde istället naturligt, som en konsekvens av kunskapens tillväxt. Filosofer och naturvetare såg ganska tidigt problemet med tanken om en själ. Hur skulle denna kunna interagera med kroppen – hur kan något immateriellt ha fysiska konsekvenser?

Det verkar kräva magi – ett ”spöke i maskinen”, som den brittiske filosofen Gilbert Ryle formulerat det. Eftersom magi och spöken inte är särskilt gångbara inom akademin sysselsatte sig forskare och filosofer länge med att hitta en mer vetenskaplig förklaring av liv. Det är dock en inofficiell yrkeshemlighet bland biologer att man faktiskt inte har lyckats något vidare.

Slår man upp ”liv” i Nationalencyklopedin får man reda på att det inte finns någon enskild egenskap som skiljer liv från icke-liv. Istället räknas en rad kännetecken upp: organismer som lever har en förmåga till fortplantning, ämnesomsättning, energiomsättning, samt evolution genom naturligt urval. Allt det som upphör när en organism som dör. Men en bit ner i NE:s artikel kommer en central passus, om att levande organismer också har en förmåga att överföra information inom och mellan individer.

Här är det lätt att reagera med en vetenskapshistorisk axelryckning. När mekanik var det allra senaste såg man levande organismer som mekaniska enheter, som en sorts maskiner. Nu i informationsåldern ska livet följaktligen betraktas genom den linsen, som att organismer är en sorts datorer. Men en sådan axelryckning vore att få orsakssambandet om bakfoten. Både datorer och det nuvarande sättet att se på liv är istället produkter av vår ökade förståelse av informationsteori.

Att se fenomen som normalt betraktas som kemiska reaktioner som produkter av informationshantering istället, kan vara så enkelt som att bara byta perspektiv. Tänk dig exempelvis en elektrisk krets bestående av ett batteri, en lampa och en kontakt. Kopplar man ihop dessa, så kan man tända lampan genom att slå på kontakten. Vill man beskriva detta som en fysisk process så är det som händer när kontakten slås på att elektroner tillåts röra sig från den ena polen av batteriet genom lampan till den andra polen på batteriet. Motståndet i glödlampstråden gör att lampan lyser.

Vill man istället beskriva samma system som informationsöverföring kan man konstatera att lampan indikerar vilket tillstånd kontakten befinner sig i. Slår man på kontakten, överförs information om kontaktens nya tillstånd och lampan tänds, slår man av kontakten överförs istället information om att kontakten är av. Låt det ena tillståndet representera 1 och det andra 0 och man har grundkomponenten i hur informationsbearbetning via elektroniska kretsar går till.

Informationsperspektivet förändrar förståelsen av vad döden är. Att se liv som enbart fysiska processer är som att försöka förstå en dator genom att bara se på dess hårdvara. Liv kan i det här perspektivet ses som mjukvara som körs, som ett program inkodat i generna. Det här livsprogrammet innehåller instruktioner för hur man bygger kroppens delar, instruktioner för hur dessa ska sättas samman och i vilka kroppsdelar olika instruktioner ska användas. Information för varje cell om var i kroppen den befinner sig – så att det till exempel inte bildas tarmceller på tungan – förmedlas från cellens omgivningar genom kemiska signalsubstanser via ett intrikat informationsnätverk inom och mellan celler.

Livets mjukvara är inkodad i livets själva väsen. Så länge mjukvaran körs lever vi. Ur informationsperspektivet är därför en alternativ beskrivning av vad som skiljer någon som är död från någon som lever helt enkelt att programvaran har kraschat.

Patrik Lindenfors


Dela artikeln