Döden är en av våra sista tabuområden, ansåg den schweiziska sociologen och antropologen Bernard Crettaz. För många människor sker samtal om döden bara när de krävs, som vid mötet med vården när en skrämmande sjukdom diagnostiserats, på begravningsbyrån när en anhörig gått bort och i kyrkan där våra begravningar nästan uteslutande sker. Men döden är ett ämne som gör sig ypperligt som tema för reflekterande människor. Det finns såväl personliga som filosofiska aspekter att fundera över när det gäller slutet på våra liv. Har vi människor runt oss som vi kan avhandla dessa ämnen med?
”Death cafes” – Dödsfika, är ett sätt att tackla detta tabu. I samtal med andra människor förs givande och trevliga samtal om döden och dess verkningar, om attityder, uppfattningar, upplevelser och planer. Man kanske tar en guidad tur över stadens kyrkogård i anslutning till caféet och man arbetar aktivt för att erbjuda en plats där det känns tryggt och välkomnande att våga samtala om detta det yttersta av ämnen.
”Death cafes” är en slags social franchise-idé från Storbritannien, baserat på Bernards Crettaz idéer. Här erbjuds både death and cake, fikat är viktigt för stämningen och uppsluppenheten.
– Det här är inga dystra tillställningar, säger Josefin Haraldsson, professionell coach och handledare i sorgebearbetning i Göteborg. Hon har vid flertalet tillfällen varit samtalsledare och facilitator för ”Death cafes” som hållits i Begravningsbyrån Vilas regi.
– Vi har trevliga, härliga samtal och nära till skratt, intygar hon. Samtalen är fina och fria och man har ingen aning om vad som kommer att ske. Varje tillfälle är unikt.
Gästerna som deltar tillhör i huvudsak tre kategorier: personal som möter sorgearbete i sin profession, personer som själv bär på en sorg och de som är döende med någon obotlig sjukdom. Inte ens här är döden ett samtalsämne som alla andra. Alla här har redan en relation till döden.
I francise-”reglerna” står att samtalet inte får ha en planerad agenda eller tema utan att gästerna själva bidrar till att göra samtalen till det de blir. Samtalen får inte heller kommersialiseras. Fikat kan gästerna få betala för men samtalsledaren tar inte betalt och det finns inga biljetter till eventet. Målet får inte heller vara att gästerna ska köpa en särskild produkt eller prackas på en viss åsikt.
I Göteborg delar Josefin värdskapet med personal från begravningsbyrån. Det är för att vara förberedd på ämnen som kan bli jobbiga för deltagarna men det är inte främst i sin yrkesroll som de är där utan på grund av deras erfarenheter som goda samtalsledare. Samtalen får aldrig bli terapisessioner, då leds samtalen vidare till nästa ämne. Den absolut vanligaste diskussionsfrågan handlar om Rädslan. Både om rädslan inför den egna och andras död och rädslan inför Döden som samtalsämne. Varför talar vi inte om vårt döende, om våra döda, om våra farhågor, våra önskningar och viljor? Hur kan man som omgivning hantera döden? Vad är ”normalt”? Man har också diskuterat om synen och hanteringen av döden skiljer sig åt genom historien? Josefin tror inte det. Kanske fanns en större naturlighet och vana att hantera det fysiska döendet och kroppen, men känslomässigt har döden alltid haft en viss aura av tabu runt sig.
Ibland kommer man in på andra kulturers sätt att hantera döden och religionens roll och stöd är också ämnen som kan komma upp. Ingen tanke är ovälkommen. Här ska ens tankar om döden få möjlighet att bemötas med nyfikenhet och intresse och en god portion humor och koffein. Och kanske t.o.m en kanelbulle.
Janna Aanstoot
Om någon lokalavdelning vill ordna
en humanistisk dödsfika så finns regler
för detta på www.deathcafe.com