Paradoxalt och inkonsekvent! Eller kanske inte? Jag tror inte på gud eller några andra övernaturliga makter, jag tror inte på ett liv efter döden. Jag är gudlös ateist och sekulär Humanist. Jag tycker om att leva och för en stund vara en medveten, reflekterande skärva av kosmos. Och jag önskar en godartad framtid för mänskligheten och livsväven som är förutsättningen för våra liv. Huruvida folk tror på gud eller inte engagerar mig inte speciellt. Men att tron på ett evigt helvete fortfarande är stark inom vissa religiösa sammanhang stör mig å det grövsta.
Att som barn och tonåríng växa upp med starka föreställningar om Jesu snara återkomst och eviga straff i helvetet för de ofrälsta och de som inte bekänner Jesus som sin frälsare är enligt min mening en form av grov mental barnmisshandel. Det är föreställningar som man borde vara skyddad ifrån tills man uppnått alkoholmyndig ålder!
Inom kristendomen och islam har tron på eviga straff i helvetet för de i bred mening “icke-troende” och “orättfärdiga” historiskt varit en central föreställning. Inom kristendomen har föreställningen mjukats upp inom en del kyrkor och samfund. Katolska kyrkan uppfann skärselden. Adventkyrkan tog bort helvetet och ersatte det med en evig död för de icke-bekännande. Inom en del samfund, t.ex. Svenska kyrkan, har läran om alltings återställelse växt sig stark de senaste 50 åren. Men det är viktigt att notera att det inte har skapats några nya bekännelsedokument som stadfäster detta som Svenska kyrkans lära. Bekännelsemässigt gäller formellt fortfarande Augsburgska bekännelsen. Läran om eviga straff formuleras i artikel 17.
Det lilla frikyrkosamfund jag växte upp i, fribatistsamfundet, blev uteslutna ur Svenska Baptisktsamfunder 1872 för att man omfattade denna syn. Det innebär kort att i slutändan kommer allt och alla att inneslutas i Guds förlåtande famn. Helvetet fungerar här ungefär som skärselden, det är en tuff, tidsbegränsad korrektionsanstalt. Definitivt inte kul det heller! Och det visade sig att det även här fanns inslag som var djupt upprörande för en ung människas rättskänsla.
Men i den evangelikala delen av svensk kristenhet har läran om eviga straff i helvetet fortfarande en stark ställning. På svensk botten gäller det samfund och församlingar anslutan till SEA, Svenska Evangeliska Alliansen. Där ingår pingströrelsen, “trosrörelsen”, Livets ord, Frälsningsarmen och Evangeliska frikyrkan. Portalgestalter som Evangeliska frikyrkans Stefan Swärd och pingströrelsens ledare Daniel Alm omfattar helvetestron. Man menar att det är en tydlig del av Jesu förkunnelse i evangelierna. Och eftersom Jesus är Gud kan vi inte ändra på detta hur gärna vi än skulle vilja.
Hur läget är inom olika delar av islam när det gäller uppmjukningar i tron att de “otrogna” och orättfärdiga kommer att hamna i ett evigt helvete vet jag inte. Men det skulle vara intressant att få en kunnig bild av nuläget!
Jag har sista året mött ett antal berättelser från personer som brutit upp från pingströrelsen, trosrörelsen, Livets ord och mormonkyrkan. En återkommande smärtpunkt har varit det förfärliga i att ha varit insnärjd i föreställningarna om Jesu snara återkomst, helvetet och eviga straff.
Till detta kommer en kvarvarande smärtpunkt hos många efter att man själv lämnat dessa förfärliga föreställningar. Det gäller relationen till vänner och familj som fortsätter att omfatta den helvetestro de själva lämnat. Dessa tror att de kommer att hamna i helvetet eftersom de inte längre tror på Gud och Jesus som sin frälsare.
Hur kan man vara nära viktiga personer som så grovt misskrediterar den livsväg man med mod och vånda har valt genom sitt uppbrott? Hur kan man fortsätta att ha nära relationer till personer som ser det som sin främsta kärleksgärning att försöka få dom att återvända till “tron” och församlingen och därmed “rädda dom” från helvetet??
Det är svåra och smärtsamma frågor. Och det finns inga enkla svar.
Att utsatta, maktlösa människor genom historien som har kränkts, misshandlats och utnyttjats, som fått nära och kära våldtagna och mördade, som berövats maten till familjen – livligt har fantiserat om “eviga straff” för dessa förövare är en annan sak. Dessa svarta känslor är djupt mänskliga. Och de kan till och med ha bidragit till att förhindra våldsspiraler av hämnd och därmed varit ett bidrag till en långsam historisk civilisationsprocess.
Men idag kan jag för min del bara se såväl personliga som teologiskt uppburna läror om eviga straff i helvetet inom olika kyrkor och samfund, kristna eller islamska, som barbariska! Och ofta uttryck för intellektuell lättja och andlig slapphet.
Jag har i mitt liv från och till lekt med en en enkel, närmast banal tankefigur där det eviga helvetet med en sorts obeveklighet går upp i rök. Så här: Om det finns en Gud måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till eller kan föreställa mig. Allting annat är förtal av denna Gud. Att denna kärleksfulla Gud skulle ha inrättat ett straffsystem brutalare än det som Hitler och Stalin skapade är fullständigt orimligt!
En eventuell korrektionsinrättning bortom döden måste vara inriktad på kärleksfull rehabilitering för att klienterna senare ska kunna välkomnas in i den “riktiga himlen”. Och förstås minst lika human som det bästa inom svensk kriminalvård.
Det enda kriteriet för att slippa en vända i denna korrektionsinrättning är att vi inte medvetet har utnyttjat och skadat andra människor och den livsväv vi alla är beroende av. Vad vi har “trott” eller “inte trott” är totalt ointressant för denna Gud. Så jag är fullständigt trygg inför det osannolika mötet med Gud vid en högst osannolik Yttersta Dom.
Carl Gustaf Olofsson, ateistisk frilansteolog, styrelseledamot i Humanisterna Kalmar