Även om det fornnordiska styrelseskicket inte kvalificerar sig som demokrati i ordets moderna betydelse finns det många källor som visar på den stora vikt man la vid att mötas på tingsplatser och diskutera beslut. Här fick kungarna vackert lyssna på alternativa åsikter och ibland finna sig i att bli nedröstade. Enligt Poetiska Eddan höll till och med gudarna och gudinnorna ting.
Strax drog alla
asar till tings,
och asynjorna
alla till samtal:
och mycket rådslog
de mäktige gudar,
hur de skulle
få hammaren tillbaka.
Poetiska Eddan, Trymskvida, vers 14
Skriftliga källor och platsnamn runt Skandinavien tyder på att det fanns mängder av tingsplatser där jordägande och fria män samlades för att fatta beslut och skipa rättvisa. Många ting var små och lokala, och omfattade endast en by eller ett mindre område. De skandinaviska tingens historia bör varken förskönas eller förkastas – trots att de exkluderade majoriteten av invånarna så utgör de, liksom den atenska demokratin, en tidig ansats till folkstyre.
Berömt är mötet på Uppsala ting som det skildras av Snorre Sturlasson i Olav den heliges historia, då Torgny Lagman opponerade sig mot Kung Olavs krigsplaner mot Norge. Han började med orden ”Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut” och fortsatt med att rada upp några stora kungar, från Erik Emundsson till kung Björn och Erik segersäll, som inte var så högmodiga ”att de icke lyssnade till sina män, om de hade något att tala med honom om.” Berättelsen fortsätter:
»Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i östervåg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget då de hade blivit uppblåsta, av övermod, liksom nu du emot oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»
Bönderna på tinget ropade och skramlade med sina vapen för att visa att de höll med. Kung Olav reste sig och konstaterade att han fick hålla sig till böndernas önskemål för att ”så hade alla sveakonungar gjort, att de låtit bönderna råda med sig i allt det som de ville.” Till minne av Torgny Lagmans opposition mot kungen finns en väggmålning i riksdagens andrakammarsal.
Torgny Lagman och bönderna talar med Olof Skötkonung på tinget i Uppsala omkring år 1000. Väggmålning av Axel Törneman i riksdagens andrakammarsal.
Kristendomens införande innebar en tillbakagång för böndernas frihet och medbestämmande. Biskopar gav kungen ett säkrare grepp om makten då han kunde hävda att det var Gud som utsåg kungar att härska. Enligt Njals saga beslutade man paradoxalt nog på Alltinget på Island år 1000 att införa just kristendomen. Beslutet att låta Nordens apostel Ansgar missionera i Birka togs förmodligen också på ett tingsmöte.
»Låt ditt sändebud delta i nästa tingsmöte, så ska jag tala tilltinget å dina vägnar. Om det behagar gudarna och folket, kommer ditt uppdrag att lyckas. Det är nämligen seden hos detta folk att alla offentliga beslut bygger mer på folkets enhälliga vilja än på kungens makt.»
Ur Vita Anskarii (Ansgars levnad)
Kunuki, eller konungi, är den fornnordiska dativformen av konungr, ’kung’. Texten refererar förmodligen till Håkan Röde och återfinns på runstenen U 11 ”Håkansstenen”, daterad till 1000-talet.
Det isländska Alltinget räknas som det äldsta nationella parlamentet i världen. Man möttes vid Tingvalla från ungefär 930 till den danska kronan tyckte det kunde vara nog med självstyre 1800. Alltinget började mötas igen 1845, men nu i Reykjavik. Man har sedan dess fortsatt att mötas i Reykjavik, med undantag för ett särskilt möte 17 juni 1944 då man proklamerade den isländska republiken och med detta sin självständighet från Danmark.
Sverige hade länge valmonarki, berömt sammanfattat i Västgötalagen: ”Svear äga konung att taga och så vräka.” 1544 avskaffade Gustav Vasa valmonarkin och sedan dess går tronen i arv från kungen till hans barn eller närmaste släkting. Denna ordning kvarstår än idag, något Republikanska föreningen har berättigade synpunkter på. Kungen har dock sedan den 1 januari 1975 inga befogenheter vad beträffar rikets styre.
Patrik Lindenfors