Redan de gamla grekerna…

Share
Dela artikeln

Demokrati

Grekiska dēmokratiʹa ’folkvälde’, av demo- och efterleden -kratiʹa ’-välde’, av krateʹō ’härska’


Demokratin under antiken (ur Nationalencyklopedin)

Demokrati som benämning på en styrelseform uppkom tidigast i Grekland, i slutet av 500-talet f.Kr. Den innebar för grekerna att samtliga vuxna manliga medborgare hade inflytande över stadens styrelse. Undantagna var alltid kvinnor, i staden bofasta utlänningar samt slavar. Det antika demokratibegreppet skiljer sig alltså på flera sätt från vårt, också genom att den antika demokratin var direkt, aldrig representativ, och endast mycket sällan inbegrep tendenser till politiska partier. I Grekland definierades demokrati inte minst av sin motsats, oligarki (fåvälde), vilken innebar att endast en mindre grupp hade fulla medborgerliga rättigheter. Den form av radikal demokrati som praktiserades var möjlig endast genom att de grekiska stadsstaterna var territoriellt och befolkningsmässigt mycket små enheter.

Den grekiska demokrati vi känner bäst är Athens. Detta innebär dock inte att Athen var den enda demokratin; det var en vida spridd styrelseform. Källorna från övriga stater är dock så bristfälliga att vi är helt hänvisade till Athen under 400- och 300-talen f.Kr. som exempel. Athens demokrati utvecklades under ca 150 år från en aristokrati, där det politiska beslutandet dominerades av adliga släkter och deras överhuvuden, som fungerade som arkonter, statens högsta ämbetsmän. Den första förändringen genomdrevs av Solon (arkont 594/593), som bröt upp den bördsmässiga indelningen genom att i stället indela befolkningen i fyra förmögenhetsklasser, grundade på produktion av jordbruksvaror. Bakgrunden var troligen genomförandet av ett nytt stridssätt, hoplittaktiken, som baserade sig på en tungt beväpnad medborgararmé. När medborgarna förväntades försvara sin stat tillsammans kunde de inte längre stängas ute från dess politiska beslutsfattande. Indelningen efter förmögenhet skedde utifrån kravet att soldaten måste bekosta sin relativt dyrbara rustning – grundtanken var alltså ett politiskt inflytande i relation till individens bidrag till försvaret. Medan alla medborgare hade tillträde till folkförsamlingen var endast medlemmar av de högsta förmögenhetsklasserna valbara till styrande ämbeten.

Utvecklingen avstannade sedan under en period av ca 50 år, då Athen styrdes av tyranner. En radikal demokratisering genomfördes efter fördrivandet av tyrannerna (507 f.Kr.). Dessa Kleisthenes reformer kom att kompletteras under 400-talet, men utgjorde basen för demokratin. Grunden var en ny indelning av medborgarna efter boendeort, ursprungligen i 100 demer, ett antal som sedermera genom delning ökade betydligt. Dessa ingick i 30 trittyer, 10 vid kusten, 10 i inlandet och 10 i Athen självt. De kombinerades slutligen till 10 fyler. Tillhörigheten till en dem var basen för medborgarskapet, vilket redan 451/450 begränsades till att gälla enbart den vars bägge föräldrar var medborgare. Genom den nämnda indelningen fick man tillgång till statens styre via framför allt fyra inrättningar: folkförsamlingen, rådet, domstolarna och ämbetena.

I folkförsamlingen (ekklesia) hade alla manliga medborgare över 20 år rösträtt (genom handuppräckning); dock krävdes 6 000 närvarande för beslutsmässighet. Församlingen debatterade normalt förslag som framlagts av rådet (boule). Besluten formulerades som permanenta lagar eller mera tillfälliga dekret. Rådet bestod av 500 personer, 50 från varje fyle, som tjänstgjorde tillsammans under ett år. Varje fyle-grupp tjänstgjorde dessutom som prytaner (prytaneis), dvs. förberedande kommitté, under en tiondel av året. Folkdomstolen (heliaia) med 6 000 ledamöter, uppdelade i mindre grupper, utgjorde ett politiskt forum, eftersom man där kunde anklaga ämbetsmän för maktmissbruk etc.

Ämbetena löpte på ett år, och man var valbar först då man fyllt 30 år. De viktigaste ämbetsmännen var de nio arkonterna och de tio strategerna (militära befälhavare).

Den athenska demokratin var radikal i så måtto att uttagningen till rådet, domstolarna och ämbetena (utom strategämbetet) skedde genom lottning bland de kandidater som anmält sig. Detta, tillsammans med principen att man inte kunde fungera på någon post under mer än ett år, skulle förhindra uppkomsten av en grupp renodlade politiker. Samtidigt kom ändå statens ledning periodvis att domineras av vissa inflytelserika personer (t.ex. Perikles, Kleon, Demosthenes). Detta berodde framför allt på den politiska processens muntliga karaktär; en skicklig och tränad talare hade de största möjligheterna att påverka de olika församlingarna, och benämningen ”talare” (retor, pejorativt demagog) kom från slutet av 400-talet f.Kr. att motsvara vår ”politiker”.

Källorna har bevarat hård kritik mot den radikala demokratin, framför allt av Platon, men även av komediförfattare som Aristofanes. Demokratins försvarare har inte efterlämnat motsvarande litterära spår, men athenarnas inställning markeras tydligast av att de inte övergav systemet utom under yttre tvång. De s.k. trettio tyrannerna, som genomförde en revolution mot demokratin efter förlusten av kriget mot Sparta 404 f.Kr., störtades efter endast ett år, och demokratin återinfördes. Den avskaffades slutligen av makedonierna 322 f.Kr.Redan de gamla grekerna…

Nationalencyklopedin, demokrati. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/demokrati (hämtad 2021-02-23)


Dela artikeln