I krissituationer tycks humor skapa ett nödvändigt mellanrum mellan oss och hotet, ett avstånd som inte förnekar allvaret utan gör det möjligt att stå ut med det. Jag mötte denna funktion av humor tidigt. Under min högstadietid präglades samtiden av AIDS-epidemin och skämt om detta cirkulerade frekvent. De var ofta grova och ibland direkt anstötliga. När Estonia sjönk uppstod nya skämt nästan omedelbart, redan nästa dag hördes de i skolans korridorer. Det var då jag började fundera kring hur humor fyller fler funktioner än att bara låta oss skratta bort något hemskt. Humor låter oss titta på det skrämmande utan att det skrämmande tittar tillbaka.
När covid-19-pandemin bröt ut återkom dessa tankar om humorn som krishantering. I coronas spår följde en flod av memes som snabbt fyllde sociala medier. Pandemin var något nytt och skrämmande utan tydliga motsvarigheter i det levda kollektiva minnet. Humor fick därför flera parallella roller, bland annat som meningsskapande verktyg, som social markör och som ett sätt att omförhandla vardagens praktiker. Memen kunde innehålla mindre charmerande sidor som utpekande, alienering och öppen rasism. Men de var också en copingstrategi av betydande mått. Jag tror att humor blev ett viktigt verktyg för att ge verkligheten struktur i pandemin, ge den form och hantera den, såväl enskilt och som grupp.
I pandemins tidiga fas fungerade humor som ett sätt att rama in hotet. Memes refererade till virus, pest och digerdöd, ofta i kontrast till samtidens beteenden. Att sky något som pesten visade sig snabbt vara mer talesätt än en faktisk praktik. Humor fungerade här som ett sätt att hantera den kognitiva dissonansen mellan historiska skräckbilder och den egna vardagens fortsatta alldaglighet.
En annan central roll var humorns funktion som utpekare av vår illusion av kontroll. Hamstring, framför allt av toalettpapper, blev ett återkommande skämtmotiv. Toalettpappret framställdes som hårdvaluta, statussymbol och existentiell livlina. Genom att skratta åt överdriften kunde en kollektiv oro kring brist, sårbarhet och solidaritet bearbetas.
När samhället stängdes ner tog humorn rollen som social dokumentation. Memes om inställda sportevenemang, stängda barer och tomma städer fångade känslan av ett liv satt på paus. Arbete hemifrån blev en särskilt produktiv källa till skämt; om överkroppar i arbetsuniform och underkroppar i pyjamas, om digitala möten avbrutna av barn och husdjur, om vårt beroende av digital infrastruktur och isoleringens existentiella uppgivenhet. Här fungerade humorn både som igenkänning och som ett sätt att ifrågasätta rådande ideal och tidigare sätt att arbeta.
Distans och isolering gav upphov till nya humoristiska kroppsbilder. Internet älskar katter och människor i karantän jämfördes med katter som sov, åt och ignorerade sin omvärld. Också personliga tillkortakommanden behandlades av memen. Vi skulle städa, träna och skriva en roman om vi bara hade tiden. I och med karantän hade vi tiden och memen visade skoningslöst upp att det inte vara där problemet låg.
Humor spelade också en normförhandlande roll. Skydds-utrustning, masker och handtvätt blev snabbt integrerade i skämten. Handspritens lukt omtolkades från social varningssignal till tecken på ansvar och tillit: ”Numera är det den som luktar sprit man litar på”. Samtidigt personifierades krisen genom coronakändisar som statsepidemiologer, coronahjältar som vårdpersonal och utpekande av dem som inte följde rekommendationer och restriktioner som skurkar. Humor blev här ett sätt att förhandla skuld, ansvar och tillhörighet.
I pandemins senare faser skiftade humorns roll mot återanpassning. Memes om att återvända till samhället, behöva duscha och bära riktiga kläder, eller att återta hälsningsritualer, fångade den sociala osäkerheten. Den koreografi som uppstod när vi i realtid skulle förhandla en hälsning genom kindpuss, kram, handslag, armbågsbump eller avståndsnick gestaltades som en kollektiv förvirring där humor lindrade friktionen.
Under coronapandemin fungerade humor, förmedlad genom memes, som ett socialt kitt. I en tid av isolering gjorde den det möjligt att visa varandra att vi delade erfarenheter. Skrattet blev ett sätt att skapa mening, gemenskap och tillhörighet. Inte trots krisen, utan mitt i den.
Pernilla Hallberg
