När betänkande En kulturkanon för Sverige presenterades utlöstes äntligen en riktig kulturdebatt. Även om debattörerna hamnade i relativt förutsägbara skyttegravar så är det ändå noterbart att även Tidö-partierna ställde sig bakom relativt kritiska remissvar, mest notabelt SKRs. Men “Kultursverige” var eniga i sin kritik. Och den var fullt berättigad: medel ska tas från barn, ungdomar, äldre och personer med funktionsnedsättning (Allmänna arvsfonden) och det generella stödet för regional kulturverksamhet (där politiker inte detaljstyr innehållet) till en fastställd lista som ska prånglas ut.
Det finns dock en liten detalj i utredningen som är lite mal placé – detaljstyrningen av hur kanonen ska presenteras. Man skulle kunna tänka sig att frågan om förmedling och visualisering skulle lämnas åt professionella kommunikatörer och pedagoger men icke – portalen (ja så kallas hemsidan) – ska erbjuda en pedagogisk och interaktiv upplevelse genom multimedia, tidslinjer och möjligheter till fördjupning.
Det är alltså en pensionerad professor som gjort karriär på storytelling som bestämmer att det just ska vara en tidslinje och inte tematiskt organiserat. I utredningen slås det också fast att den ska vara visuellt tilltalande med bilder och animationer. Exakt vilka bilder som ska presenteras i portalen slås inte fast. Kanske lämnas det åt den tilltänkta kommittén. Utredningen menar vidare att artificiell intelligens är oundgänglig för portalen. Tur att utredningen kom nu och inte för 10 år sedan, då hade det ju bara blivit pannkaka av allt samman. Med AI ska portalen inte bara levandegöras utan AI ska också, utifrån kanonlistan, kunna definiera det svenska genom att definiera ett urval av centrala verk, idéer och uttryck som anses vara representativa för svensk kultur och kulturhistoria, kan kanon fungera som en gemensam referensram som AI kan tränas på eller relatera till i olika kontexter. Detta möjliggör för en bättre förståelse för kulturella nyanser, idiomatiska uttryck och historiska sammanhang som präglar det svenska språket och samhällsdebatten.
Som vi alla vet är frågan inte om kanon finns eller inte. Genom institutioner och praktiker skapas och omskapas kanon hela tiden. Den enkla handlingen att bibliotekarien föreslås en bok för läsning eller läraren som rekommenderar sina elever att läsa en viss bok skapar kanon. Museerna som väljer bestämda teman för utställningar och bestämda verk för sina basutställningar är också skapandet och omskapande av kanon. Det krävs, och förväntas inte, riksdagsbeslut om vilka böcker som ska rekommenderas och inte heller formerna för dessa rekommendationer (tal, skrift, bilder, animationer…).
Det är i besattheten vid detaljen – exakt vilken bok som ska rekommenderas och formen för denna rekommendation – som det auktoritära i En kulturkanon för Sverige ligger.
Jens Lejhall
Regionutvecklare inom kultur
