För oss humanister är skolan kanske det viktigaste samhällsverktyget vi har för att skapa kunniga samhällsmedborgare som sätter vetenskap och kunskapstörst främst. Det är den samhällsinstitution som har som mål att förmedla information om en mängd olika ämnen och lära ut färdigheter som behövs för att kunna fungera som en fullvärdig medlem av vårt samhälle och den har också förutsättningar för att föra vidare värderingar kring demokrati och mänskliga rättigheter till våra unga.
Att dagens skola inte förmår att uppnå dessa mål är de flesta av oss nog eniga om, oavsett politisk hemvist. Läsförmågan har gått ner, elevernas matematiska kompetens sjunker kraftigt, elevers koncentrationsförmåga sjunker, fler barn saknar tillräckliga svenskkunskaper för att fungera i samhället, skolornas resurser minskar och betydligt fler barn går ut skolan utan godkänt betyg.
Humanismen bör därför, med sina upplysningsideal, ha mycket mer att säga om skolan än enbart att den ska vara sekulär.
Som svenska som andraspråkslärare vill jag slå ett särskilt slag för språket som en alldeles oumbärlig förmåga för individen att kunna ta sin plats i vårt samhälle. De senaste tio åren har Sverige förvandlats från ett enspråkigt samhälle till ett samhälle där en allt större del av befolkningen inte behärskar landets språk. Det borde vara en högprioritet för vårt lands politiker. Och inte på ett signalskapande sätt genom att höja kraven på språkkunskaper hos medborgarna genom medborgartest utan genom att på riktigt prioritera resurser till att utländska elever och dess föräldrar verkligen får möjlighet att lära sig svenska och samtidigt tillgodogöra sig ämneskunskaper i skolan som rustar dem för ett framtida arbete och samhällsliv.
Nergången i läsförmåga kan dock inte förklaras av antalet invandrare. Här är det lätt att föreställa sig att våra elevers ökade digitala närvaro spelar in då bokläsandet minskat i befolkningen. Digitaliseringens roll i läsförmågans nedgång är dock komplex. Elevernas digitala beteende ger radikalt förändrade förutsättningar för elevernas skolprestationer och kräver andra pedagogiska insatser. Det är infantilt att diskussionen kring skolan tillåts handla om mobiltelefonförbud eller inte när våra barns beteenden redan är radikalt förändrade av mobilanvändningen redan när de kommer till skolan.
Det är också ickehumanistiskt att hantera invandringen som ett problem och inte en utmaning. Istället för att diskutera invandringens vara eller inte vara bör humanismen fokusera på att lösa de problem som uppkommer när ungdomar kommer hit och hinner gå ut skolan utan tillräckliga språkliga, läsrelaterade och akademiska kunskaper. För barn utan någon realistisk framtidstro kan kriminalitetens snabba lösningar ses som de enda möjligheterna, där ett samhälle istället bör erbjuda yrkesinriktade lärlingssystem och meningsfull sysselsättning.
Det är heller inte konstigt att religiositeten i många fall ökar bland de unga då kyrka och moskéer tillhör de fåtal samhälleliga verksamheter bortom skolan som erbjuder stöd och sammanhang. I det nya multikulturella Sverige krävs mer än en kulturkanon för att bygga en gemenskap och minska segregationen. Det kräver ett Folkhemsbygge 2.0 som ger ökade arenor för svenskar och invandrare att mötas och engagera sig. Att som lokal humanistavdelning exempelvis erbjuda läxhjälp, språkcaféer, rastvakter etc till utsatta områden ser jag som ett viktigt bidrag till att bevara det sekulära Sverige och propagera för ett vetenskapligt synsätt, vilket bör ske på ett ickekonfrontativt och ickemissionerande vis. I Östergötland har vi i lokalavdelningen också funderat på någon scoutliknande verksamhet.
Att dagens skola behöver förändras och stödjas råder det knappast någon politisk oenighet kring. Frågan är om våra politiker är intresserade av att på riktigt lösa de problemen och lägga de resurser som behövs eller om de nöjer sig med signalsignalerande beslut som inte ger någon verklig förändring.
Janna Aantoot
leg. logoped och svenska som andraspråkslärare
