Mythos och logos var två centrala begrepp under antiken för idéer som följt människan sedan vi reste oss på två ben. Grovt förenklat handlade det om vår längtan efter sammanhållande myter och om vårt behov av logik för ett mer analytiskt förhållningssätt till världen.
Evangelisten Johannes gjorde ett tappert försök att nå en grekisk läsekrets när han inledde sitt evangelium med orden: ”I begynnelsen var Ordet [logos], och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” och knöt med det både Jesus och Gud Fader till logos-begreppet. Därmed gav han den kristna tron en språklig klädedräkt en grek kunde känna igen, men han lyckades knappast med sitt eventuella uppsåt att kidnappa logos åt Gud; att knyta det till mythos. Greklands filosofer hade nämligen redan påbörjat en rörelse från mythos (en religiös världsbild) mot logos (en förnuftsstyrd, rationell).
1 700 år efter antikens två stora tänkare Platon och Aristoteles målade renässanskonstnären Rafael sin stora fresk ”Skolan i Aten” där de två filosoferna synes argumentera över dessa begrepp: Platon med sitt finger pekande mot de eviga ”idéernas” värld, och Aristoteles med sin hand ut över den värld vi kan undersöka med våra sinnen. Två sätt att nalkas verklighetens natur: mythos vs logos; idéer vs empiri, humaniora vs naturvetenskap … Helt uppenbart står de bägge filosoferna kvar där och diskuterar.
Uttrycket att någon är ”sekulär humanist” följs ibland av ”och därmed ateist”. Men är ordet ”därmed” skrivet i sten? ”Ingen ska försöka tvinga mig att välja” skrev författaren Pascal Mercier i boken Nattåg till Lissabon där han låter en av sina romanfigurer säga: ”Jag skulle inte vilja leva i en värld utan katedraler. Jag behöver deras skönhet och upphöjdhet”, följt av ett hätskt utfall mot kristendomen som avslutas med orden: ”Jag vördar Guds ord, ty jag älskar dess poetiska kraft. Jag avskyr Guds ord, ty jag hatar dess grymhet.”
Men att många av oss behöver katedralen innebär inte att mythos bjuder oss en lika sann bild av världen som logos. Vi kan bevara mythos ”i hjärtat”, men i historien finns ingen återvändo! Den sekularisering vars tillbakagång bejublas av teologerna sedan ett tjugotal år måste i slutänden gå segrande ur striden. Något annat vore en katastrof och en risk för återgång till medeltidens mörker. Vi ser det redan pågå i fasaväckande teokratier, och vi ser det i hur människor i ängslan över att inte vara politiskt korrekta viker ner sig för detta mörker. Också som kristen kan man längta efter ett samhälle där inte religion och vidskeplighet konkurrerar med samhällsnytta om skattemedel, där inte kulturrelativism får oss att blunda för religiös intolerans, och där inte lättkränkta troende får sätta agendan för vad som är tillåtet att diskutera.
Så, finns det en plats för oss obotligt religiösa som skattar upplysningsideal och sekularisering högre än religion, och som fruktar religionernas återkomst mer än deras död? Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer (1906–1945) menade att vi gick en helt religionslös tid till mötes. Däri hade han lika fel som alla andra som för tidigt dödförklarade Gud, men hans tankar om Kristus som ”de religionslösas Herre” är intressanta. I Paulus ”frihet från omskärelsen” (det vill säga att kristna inte behövde underkasta sig Moses lag) såg Bonhoeffer också en frihet från religion överhuvudtaget, och välkomnade därmed sekulariseringen också som troende. Strax innan han blev hängd av nazisterna skrev han i ett eko från Immanuel Kant att världen utan Gud blivit ”myndig […] Vi måste leva som om vi kunde klara livet utan Gud.”
Efter mer än 2 000 år har Aristoteles idéer kommit att prägla både vår syn på vetenskap och politik, och har därmed också skåpat ut Platons idealstat Sparta som vi känt igen denna i ett antal totalitära politiska och religiösa system. För det bör vi vara tacksamma. Och när vi kristna hänvisar till att människan är skapad till Guds avbild som grund för synen på människolivets okränkbarhet borde vi i ärlighetens namn också erkänna att Bibeln själv aldrig framhåller detta som ett argument för allas lika värde. Där finns förvisso en helhetsupplevelse av omsorg om samhällets svaga i profeternas budskap och i Jesus radikala förkunnelse, men formuleringar om varje människa som född med samma oförytterliga rättigheter kom först med upplysningen, och inget annat.
Den idag så förhånade religionskritiken behövs alltså lika mycket nu som den behövdes före upplysningstiden.
Jörgen Ovesen
pensionerad högstadielärare
