Mångfald värderas högt i vårt upplysta samhälle medan nutidens religiösa tänkande paradoxalt nog präglas av enfald: de monoteistiska världsreligionerna judendomen, kristendomen och islam bygger sin tro på en enda gud. Men borde inte polyteismen, tron på en mångfald av gudar, ett panteon, vara rimligare i den pluralistiska värld vi lever i?
Fram till vår tideräknings början dyrkades i vår del av världen många olika slags andliga väsen. De antika och nordiska mytologiernas gudar var förvisso övermänskliga men sällan omänskliga. Deras personligheter kan framstå som överdrivna och monomana, men deras svagheter och tillkortakommanden gör det fortfarande möjligt för oss att fängslas av deras vardagliga bestyr och hisnande äventyr. Här finns en mångfald intressanta karaktärer: dygdemönster av båda könen, föraktliga våldtäktsmän, förföriska kvinnor, kraftfulla amasoner, veka androgyner, trickster och tröstare – intet mänskligt är den mytiska gudavärlden främmande. Precis som i vår mänskliga tillvaro förekommer motsättningar, maktkamp och konflikter, men ett övergripande jämviktsförhållande måste ändå råda i gudavärlden för att den ska framstå som någorlunda respektingivande. Någon eftersträvansvärd jämlikhet råder inte i vare sig Zeus eller Odens världar, några har mer makt än andra, men överläggningar och eftergifter motverkar anarki även på det gudomliga planet. Att varje gudom tilldelas sin egen domän kan uppfattas som en form av stabiliserande maktfördelning baserad på varierande kompetenser: väderlek, fruktsamhet, krig, musik osv.
I dag tar ingen de mytiska gudarna på religiöst allvar, polyteismen är reducerad till mytologi och saga. Men på religionens område gäller snarare motsatsen, här det oinskränkta enväldet högsta ideal och blodigt allvar. Även människor som kallar sig upplysta är i religiöst avseende beredda att underkasta sig en självutnämnd envåldshärskare som sitter på både den lagstiftande, dömande och verkställande makten. Inte en enda rådgivare nedlåter sig den Allsmäktige att ha. Utan att själv framträda styr han sina undersåtar med en handfull heliga manualer – och med hjälp av morot och piska: Himmel och Helvete. Till sin hjälp har han en oöverskådlig prästerlig byråkrati, en världsomspännande stab av hängivna och hänsynslösa tjänare som inte kan låta bli att bekämpa varandra, trots att de förenas i en reservationslös dyrkan av en suverän allmakt.
En religiös ordning av det här slaget är skräddarsydd för samhällen som styrs av kejsare, tyranner, kalifer och enväldiga monarker; den världsliga makten blir ett slags spegelbild av den gudomliga. Därför minskade den enfaldiga gudstrons inflytande när de absoluta enväldena upplöstes under upplysningen och i takt med att respekten för åsikternas mångfald och strävan efter rättvis maktfördelning i samhället vann insteg. När Nietzsche i slutet av 1800-talet förkunnade ”Guds död” var det många fritänkare som förleddes att tro att monoteismen snart skulle förpassas till mytologins historia, men ack vad de bedrog sig!
I den ryske tsarens efterföljd utvecklade ”lillefar Stalin” en sekulär monoteism av ett tidigare aldrig skådat slag: marxismen-leninismen, senare vidareutvecklad i Ostasien till Mao Zedongs tänkande, och idag förädlad i en groteskt karikerad form i Nordkorea. I Italien dyrkades under samma sekulära sekel ”Il Duce” som ett monoteistiskt konglomerat av härskarguden Jupiter och krigsguden Mars, och i Tyskland skapade ”Der Führer” ett slags inverterad judendom, där den ariska rasen blev det utvalda folket, det nazistiska tusenårsriket utmålades som det förlovade landet, och SS axlade rollen som den hänsynslöse Jahves verktyg för folkmord och etnisk rensning.
Bo Renberg
