Ett inslag i debatten kring miljöhoten och klimatuppvärmningen har handlat om människans roll och hennes syn på naturen. I detta sammanhang har man bl.a. diskuterat synen på naturen ur ett religiöst perspektiv. Den kristna skapelseberättelsen, som upphöjer människan till skapelsens krona och ger henne rätten att härska över jorden, framställs som ett synsätt som har gett människans rovdrift på naturen religiös legitimitet. Ett liknande synsätt återfinns i islams skapelseberättelse som framhåller människan som skapelsens krona till vars tjänst Gud har skapat allt mellan himmel och jord. Frågan är hur muslimska tänkare förhåller sig till denna kritik. Håller de med om att islams skapelseberättelse och människosyn har bidragit till dagens miljö- och klimatkris? Hur ser de på den islamiska skapelseteologins syn på relationen mellan människa och Guds icke-mänskliga skapelser?
Denna debatt ansluter till en större fråga som handlar om religionens roll i klimat- och miljöfrågan. Håller muslimska ekoteologer med om att islam är en del av problemet eller framhåller de islams skapelseteologi och dess teologiska etik som lösningen på problemen? Ser islamisk ekoteologi lösningen i islam eller utanför den?
Många muslimska ekoteologer avvisar varje kritik mot den islamiska skapelseteologins syn på människan och att Gud har skapat allt icke-mänsklig skapelse i människans tjänst som en bidragande orsak till miljö- och klimatkrisen. De söker snarare roten till dessa problem i den västerländska världsbilden och dess antropocentrism samt individualism. Vidare riktas kritiken mot cartesiansk deism, industrialism, kolonialism, det kapitalistiska ekonomiska systemet och sist men inte minst den europeiska modellens anspråk på universalism. Dessa pekas ut som de viktigaste faktorer som i samverkan med varandra har lagt grunden för en destruktiv påverkan på miljön och klimatet.
I denna debatt framhålls kapitalismen och dess outtömliga vinstintresse samt den västerländska människans livsstil och överkonsumtionskultur som särdeles väsentliga omständigheter bakom utsläppen av växthusgaser, klimatuppvärmningen, miljöförstörelsen och överexploateringen av naturens resurser.
Renässansen, antropocentriskt perspektiv och avsakralisering
Den iranske filosofen Seyyed Hossein Nasrs (f. 1933) söker bakgrunden till problemen med klimatuppvärmning och miljöförstörelsen i det paradigmskifte som ägde rum i Europa i samband med renässansen och utvecklingen därefter. Sett ur hans perspektiv ägde ett paradigmskifte rum i Europa redan under renässansen, som banade väg för den miljö- och klimatkris som vi ser idag. Det var då den teocentriska världsbilden ersattes av ett antropocentriskt synsätt. Paradigmskiftet innebar att människan sattes i centrum och hennes status upphöjdes till Guds nivå. Den nya världsbilden har allt sedan 1400-talet motverkat Guds absoluta ställning i tillvaron. I praktiken upphöjdes människans status till Guds nivå. Det var, enligt Nasr, denna världsbild som banade vägen för människan att behärska, tämja, våldföra och exploatera naturens resurser.
Med den vetenskapliga revolutionen fördes den antropocentriska världsbilden till en ny nivå då Gud, uppenbarelse och den religiösa världsbilden trängdes undan till förmån för naturvetenskapen. Nästa steg, som fullbordade denna process togs av den franske filosofen Descartes (1596–1650). Han delade upp verkligheten i tanke/ande och materia. Den cartesianska världsbilden betraktade inte längre världen som en organism utan snarare som en maskin, ett gigantiskt mekaniskt urverk som Gud, urmakaren, hade startat i gång i begynnelsen. Vetenskapens eller rättare sagt naturvetenskapens uppgift var att upptäcka de regelverk utifrån vilka denna kolossala maskin fungerade efter. Descartes uppdelning av verkligheten i två fundamentalt skilda domäner banade väg för rovdriften på naturen under modern tid, slår Nasr fast. Naturen betraktades som någonting som människan skulle behärska, besegra och utnyttja som hon behagade. Ytterligare en uppgift för naturvetenskapen var att kartlägga naturens resurser då man såg på den som ett outtömligt skafferi. Man ansåg sig ha rätt att utnyttja eller rättare sagt offra allt i detta outsinliga förråd för sitt välstånd. Dit hörde skövling av skogar, besinningslös gruvdrift, som lämnade oåterkalleliga ärr i naturen och dessutom gjorde stort avtryck i ekosystemet, plundring av jordens och havens resurser på ett sådant sätt att det ledde till att djurarter utraderades för all framtid och fick ekosystem att kollapsa.
En konsekvens av den cartesianska världsbilden var att tron och Gud blev överflödiga. Människan sågs utifrån denna världsbild som en produkt av det jordiska som enbart skulle utgå från en själlös rationalism. Tilliten till det andefattiga förnuftet gjorde att människan kunde betvivla och ifrågasätta givna metafysiska sanningar. Detta innebar att människan inte behövde känna sig bunden till sanningar av etisk eller metafysisk karaktär. I ett läge då inga sådana betänkligheter skavde längre på människans samvete kunde ingenting förhindra människan från att behärska, tämja och exploatera jorden och naturen som hon ville.
Nasr drar slutsatsen att dagens miljö- och klimatkris har sin grund i en filosofisk, teologisk och etisk kris. Det är en andlig kris som beror på religionens åsidosättande och att den inte anses kunna bidra med någonting för att lösa dagens kris. Nasr framställer det som att människan försummade Guds syfte med skapelsen och sitt ansvar gentemot Gud. Han avfärdar idén om att människan kan hantera krisen enbart med hjälp av vetenskapen. Hans främsta poäng är att religionen kan förse människan med en etisk grund i hennes förhållande till naturen. Religionens främsta bidrag är en återsakralisering av naturen och att förse människan med teologisk etik. Den senare utrustar människan med etisk grund och moralisk kompass som hjälper henne att tygla den mänskliga rövarmentaliteten i förhållande till naturen.
Den teologiska etiken, och sakraliseringen av naturen ställs mot den moderna vetenskapliga traditionen som domineras av logisk positivism och naturalism. Denna vetenskapssyn har lett till en sekularisering av den moderna världsbilden som bär på en stor skuld för dagens miljö- och klimatkris. Mot detta ställs islams syn på tillvaron som anses utgå från en transcendent verklighet och existensen av ett intellekt bakom det mänskliga förnuftet. Nasr talar om oföränderliga ahistoriska principer och en metafysisk sanning som inte är historisk, social eller kulturell betingad. Han understryker att den moderna västerländska vetenskapen har kapitulerat inför experimentella och analytiska metoder och av det skälet kan den inte ta till sig sådana principer.
Avsakraliseringen av naturen nådde sin kulmen i samband med den vetenskapliga revolutionen. Naturen kom efter detta att betraktas ur ett sekulärt perspektiv vilket försvagade trons ställning ännu mer. Den nya vetenskapliga världsbilden var sekulär och av materiell karaktär och avvisade metafysiska sanningar. Detta ledde snarare till en sorts främlingskap i förhållande till naturen.
Den vetenskapliga revolutionen innebar stora framsteg inom naturvetenskapens område. Tilliten till naturvetenskapen, förnuftet och framför allt Newtons fysik kände inga gränser. Naturvetenskapen användes som ett raster i synen på naturen. Allt som förknippades med metafysik gallrades bort. Den empirisk grundade vetenskapen ansågs ha svaret på allt. Vetenskapens uppgift var att upptäcka de lagar och regelverk som styrde naturen och avslöja dess hemligheter. Det skulle, som Francis Bacon (1561–1626) uttryckte det, hjälpa människan att bemästra naturen och därigenom skaffa makt och skapa välstånd.
Denna uppfattning om naturvetenskapen i kombination med uppdelningen av verkligheten i två skilda världar – å ena sidan teologi/filosofi och å den andra sidan naturvetenskap – ledde till förlusten av en helhetsbild och organisk föreställning om naturen. Uppdelningen ledde i sin tur till uppfattningen att Gud som hade satt igång naturens maskineri inte hade någonting med den att göra längre. Naturen fortsatte att jobba på med en nästan orubblig mekanism. Den mekaniska världsbilden ledde i längden till att man såg på naturen som en herrelös maskin som skulle tämjas, besegras, underkastas människans vilja och ställas till människans tjänst.
Uppdelningen drev uppenbarelsen, dess normer och etiska kompass till periferin. Religiöst grundade argument och förklaringar marginaliserades, religiösa normer och värderingar sågs som irrelevanta i fråga om människans förhållande till naturen och hur människan skulle hantera och förhålla sig till naturens resurser. Förhållandet till naturen präglades snarare av vinstintressen. Naturen betraktades som en obegränsad resursbank som människan bara skulle hitta nya tekniska möjligheter för att ösa ur och exploatera.
Islams skapelseteologi – naturen som Guds tecken
Den islamiska skapelseteologin lyfts fram som en motvikt till den cartesianska världsbilden då den inte skiljer mellan det materiella och det immateriella och betraktar inte naturen som en gigantisk maskin som ska behärskas och utnyttjas. Naturen framställs snarare som en arena för Guds tecken, Ayât. Genom att studera Guds tecken i naturen får man inblick i naturens komplexa regelverk och därigenom Guds/skaparens allsmäktighet. Naturvetenskapen ses således inte som en konkurrent till uppenbarelsen utan snarare som ett redskap som bidrar till att uppdaga skapelsens komplexitet. Den upptäcker och kartlägger de lagar som styr naturen. Det är en kunskap som hjälper människan att komma till insikt om behovet av en allsmäktig konstruktör/skapare.
I Koranens skapelseteologi ses Gud som den Allsmäktige Skaparen som har skapat allting och låtit allt på jorden stå i människans tjänst. Frågan man ställer sig är om Koranens utsaga om att Gud har skapat allting i människans tjänst skulle kunna tolkas som att Gud ger människan carte blanche att härska över jorden och allt icke-mänsklig skapelse och att människan har rätt att ägna sig åt rovdrift på naturen. Denna anklagelse avvisas mot bakgrund av att människan, trots sin ställning som skapelsens krona, inte framställs som väsensskild från Guds icke-mänskliga skapelse. Det understryks att Gud har skapat människan ur samma stoft som den övriga icke-mänskliga skapelsen. Alla är gjorda av samma byggstenar, sägs det. Denna gemensamma nämnare ses som ett bevis på människans samhörighet med naturen och tillvaron. Denna slutsats grundas på Koranens utsagor som slår fast att allt i tillvaron har sin existens tack vare Gud som med sin skaparkraft har skapat hela tillvaron och alltjämt upprätthåller den. Denna och liknande utsagor i Koranen tas som täckning för att människan inte kan erkännas någon särställning som upphöjer henne över naturen.
För att understryka detta framhålls att i den islamiska skapelsesteologin betraktas Gud som den enda rättmätiga ägaren av tillvaron då det är Gud som har skapat hela tillvaron.
Detta tolkas som att människan inte kan göra anspråk på att äga Guds skapelse. Guds ställning som den enda rättmätiga ägaren gör att människan inte kan behandla naturen efter eget behag eller för egna intressen, oavsett om det rör sig om vinstintressen eller andra intressen.
Den islamiska skapelseteologin fungerar som en fond för muslimska ekoteologer i deras argument mot människans överhöghet över Guds icke-mänskliga skapelser. Bland de viktigaste beståndsdelarna finner vi följande:
- Hela skapelsens vittnesbörd, Shahada, om Guds storhet och allsmäktighet
- Människans ställning som Guds tecken, Āya
- Människans ställning som Guds tjänare, ʿAbd
- Förvaltarskapsansvaret, Amana
- Människans ställning som Guds ställföreträdare, Khalifa, på jorden
- Den islamiska etikens betoning på måttfullhet i konsumtion
Vittnesbörd, Shahada, framhålls som ett bevis på att det inte bara är människan som vittnar om Guds storhet och allsmäktighet. Det understryks att Guds icke-mänskliga skapelser som solen, månen, stjärnorna, vinden, djuren och växtligheten etc. vittnar om samma sak. Detta tolkas som att islams skapelseteologi inte gör någon skarp skillnad mellan mänsklig och icke-mänsklig skapelse. Till detta ska läggas att den icke-mänskliga skapelsen kommer till tals i lika hög grad som människan då båda ses som Guds tecken.
Föreställningarna kring den icke-mänskliga skapelsen som någonting som inte är totalt väsensskild från människan, utan snarare som en del av tillvaron vid sidan av människan får som konsekvens att den inte betraktas som en fiende som ska besegras eller någonting som människan ska härska över. Icke-mänskliga skapelser liksom människan ses som Guds tecken, Āyāt. Genom att framställa människan som Gud tecken, Āya, inordnas människan i Guds hela skapelse. På detta sätt blir hon bara en del av skapelsen, en del av naturen och därmed ingenting utöver den.
Ytterligare en garant för att den islamiska skapelseteologin inte ger människan fria händer att utsätta naturen för rovdrift är synen på människan som Guds tjänare, ʿAbd. Denna ställning tolkas som att människan, som en god tjänare av Gud, ska ta hand om det som Gud har skapat ”i det bästa av skapnad” och att människan ska ta hand om denna skapelse på bästa sätt. Detta är dessutom någonting som människan har vittnat om i samband med skapelsen, skriver Nasr. Sett ur detta perspektiv innebär vittnesbördet, Shahada, att människan är fullt medveten om sitt ansvar.
På samma gång framställs människan som den bland Guds alla skapelser som har anförtrotts ansvaret att förvalta Guds skapelse. I korantexten används begreppet Amana, som har tolkas som att Gud lånar ut sin skapelse till människan och att människan tar på sig förvaltningsansvaret. Människan beskrivs också som den av Guds skapelser som i bästa fall kan uppnå ställningen som Guds ställföreträdare, Khalifa, på jorden.
Förvaltarskapsansvaret, Amana, framhålls som ett viktigt fundament i denna teologiska tankebyggnad. Det anses motverka uppfattningen att människan ges möjligheten eller tillåtelsen att härska över jorden och naturen utan några som helst begränsningar. Människans medvetenhet om detta ansvar fungerar i proaktivt syfte då den anses ingjuta insikten att Gud är världens skapare och att människan är endast en av Guds skapelser som har anförtrotts ansvaret att förvalta och ta hand om jorden/naturen och dess resurser under sitt jordeliv.
Människans ställning som Guds ställföreträdare på jorden, Khalifa, är sammanvävd med förvaltarskapstanken och innebär att människan inte bara har till uppgift att förvalta Guds skapelse. En annan tanke som knyts till denna föreställning är att människan står i en beroendeställning till den. Förvaltarskapsidén utgår från att människans förhållande till Guds skapelse är en ömsesidig relation mellan skapelsen och människan. Denna idé anses motverka synen på naturen som ett outtömligt förråd som människan kan ösa ur efter behag. Förvaltarskapet innebär att människan inte äger andra människor, jorden, djuren, träden och allt annat som ingår i skapelsen. Det bekräftar bara att människan är en del av skapelsen. Det enda som särskiljer henne från andra är att hon vid skapelsen har fått uppdraget/ansvaret att förvalta Guds skapelse på bästa sätt. En konsekvens av förvaltarskapsuppdraget är att människan är ansvarig inför den som har gett människan detta ansvar, det vill säga Gud. Detta tolkas i sin tur som att då människan är ansvarig inför Gud kan hon inte våldföra sig på naturen.
Människans förvaltaruppdrag och hennes beroende av naturen ses som en förutsättning för att skapa balans i tillvaron. Detta går tillbaka till att det inte bara är uppdragsgivaren som ställer människan till svars för hennes handlingar gentemot naturen och miljön. Med hänvisning till Koranen framhåller man att om människan sviker sitt ansvar och missköter naturen/miljön kommer den slå tillbaka med full kraft. Som exempel på detta nämns klimatförändringarna och jordens uppvärmning som ett exempel på hur naturen lan slå tillbaka med förödande effekter när människan missköter sitt uppdrag. Däremot om människan väljer att leva i samklang med naturen och behandlar den väl kommer naturen att ge tillbaka rikligt och på ett sätt som berikar människans liv.
Förvaltarskapstanken ställs som en motvikt till den antropocentriska och individcentrerade världsbilden som betraktar allt icke-mänsklig skapelse, ur ett instrumentellt och nyttoperspektiv. Det vill säga en världsbild som ser allting som diverse objekt i ett vinstspel vars främsta syfte är att tillfredsställa mänskliga habegär och andra lustar.
Mot denna bakgrund slås Nasr fast att människan inte äger naturen, utan har fått den till låns. Varje form av ingrepp eller åverkan i naturen måste i enlighet med denna uppfattning ske med ägarens/Guds tillstånd. Med hänvisning till olika koranverser understryks att människans uppgift är att förvalta och ta hand om naturen och dess resurser på bästa sätt. Förvaltaskapsansvaret och människans ställning som Guds tjänare framhålls som en kombination som tillsammans utgör en garanti för att människan ska respektera och värna om den icke-mänskliga skapelsen från rovdrift.
Nasrs föreställningar delas av andra muslimska tänkare som anser att den maktställning som ges människan i islams skapelseteologi sker under förutsättningen att förvaltarskapet sker i enlighet med Guds lag. Människans roll som förvaltare ger inte människan någon rätt att ingripa i naturen utan ägarens tillstånd. Människan kan under inga omständigheter skada och förstöra, förorena och på annat sätt skada Guds skapelse. För att få ägarens, det vill säga Guds, tillåtelse att utnyttja jordens och havens resurser måste människan följa Guds påbud och undvika det som Gud har förbjudit.
Teocentriskt substitut
Ett centralt inslag i Nasrs ekoteologi är den skarpa civilisationskritiken mot väst. Detta kommer till uttryck i kritiken mot den antropocentriska världsbilden, den cartesianska deismen, övertron till vetenskapen och det libertarianska filosofiska och politiska perspektivet. Dessa framhålls som signifikanta faktorer som har lett till avsakralisering av kosmos och ett obalanserat fokus på människans intressen som exempelvis bejakande av hennes individuella autonomi och valfrihet. Det är ett sekulärt synsätt som bygger på föreställningen om mänsklig exceptionalism; ett synsätt som anklagas för att ha suddat ut allt det heliga i tillvaron.
Förutom detta utpekas den västerländska energislukande livsstilen samt den ständiga jakten på vinst och rikedom som viktiga orsaker bakom miljö- och klimatkriserna. Här finns en mycket solid misstro mot en övertro till vetenskapen. Utan att förneka vetenskapens och teknologins betydelse riktas skarpt tvivel mot vad som beskrivs som scientismens reduktionistiska synsätt. Nasr karaktäriserar det senare karaktäriseras som en totalitär ideologi som inte erkänner andra åskådningar och synsätt.
Västerlandets vetenskap, teknik och filosofi har kunnat få universell status genom kolonialism och den moderna globaliseringen. Globaliseringen har även påverkat kulturen, språket, kommunikationen, normer och värderingar, sociala relationer och de vardagliga praktikerna i stora delar av världen, däribland den muslimska världen i bred bemärkelse.
Sammantaget utpekas dessa som faktorer som har bidragit till de miljö- och klimatproblem som även har drabbat muslimska länder. Problemets kärna anses ligga i motståndet mot religion, andlighet och övergivande av normer och principer som återfinns i islam.
Den islamiska skapelseteologin lyfts fram som ett teocentriskt substitut till västerlandets antropocentrism och vad som betecknas som dess dogmatiska förnuftstro och vetenskapssyn. Nasr ger uttryck för en kritik som vill göra upp med den avsakraliserade världsbilden och vill sätta stopp för den sekulära världsbildens ensamrätt som, enligt honom, ger naturvetenskapen en monopolställning. Detta sker genom en återgång till en teistisk världsbild som genom att stärka människans tro och genom en återsakralisering av kosmos begränsar klimathoten och miljöförstöringen. Denna återsakralisering är endast möjlig inom ramen för en världsbild där den teistiska världsbilden har en central plats. Tanken är att i den post-sekulära eran ska människan med hjälp av tron och insikten om det gudomliga i såväl människan som Guds icke-mänskliga skapelse komma till insikt om att hon ska hantera jordens resurser på ett måttfullt och varsamt sätt. Det är ett alternativ som värnar om både det mänskliga och det ickemänskliga.
Islamisk etik lyfts fram som ett viktigt inslag i den sakrala världsbildens revitalisering. Den anses bidra med en andlig dimension i relationen mellan människan och kosmos. Detta beror på att den islamiska etiken uppmanar människan till måttfullhet och påminner henne om att komma till insikt om sin roll i förhållande till Guds icke-mänskliga skapelse. Än viktigare i detta avseende tycks vara hur Nasr tolkar eller rättare sagt läser in i den islamiska skapelseteologins grundpelare: förvaltarskapstanken, Amana, vittnesbördet, Shahada, människans ställning som Guds tjänare, ʿAbd och Guds ställföreträdare på jorden, Khalifa samt det faktum att människan såväl som naturen ses som Guds tecken, Āyāt.
Enligt Nasr utgör islamisk skapelseteologi och teologisk etik garanter för att människan inte ska ägna sig åt miljö- och klimatförstörande verksamhet. Detta synsätt ses som en hållbar modell som erkänner den icke-mänskliga skapelsen och visar att människans öde är sammanvävd med det icke-mänskliga. Sett ur detta perspektiv begränsas människans roll till en förvaltare av Guds skapelse och att människan endast får låna denna under sitt jordeliv förebygger. Detta anses inte lämna något utrymme för rovdrift på naturen. Till detta ska läggas att människan får hantera naturens resurser, det vill säga Guds skapelse, i enlighet med ägarens, Guds, tillstånd. Man understryker att Gud som skapare inte ger tillstånd för sådant som leder till negativ inverkan på skapelsen.
Mohammad Fazlhashemi
