Jag tror att alla islamologer har diskuterat med muslimer som hävdat att den svenska välfärdsstaten är islamisk i sin struktur minus tron. Själva idén att välfärd och religion hör ihop kan nog störa en och annan humanist, men faktum är att kopplingen inte är särskilt märklig. Flera referensböcker om välfärdsstaten börjar med den kopplingen. Religiös etik brottas generellt med balansen mellan den enskildes moral och hur denne hör samman med ansvaret för gruppen (hur nu den definieras) – att göra rätt samt att göra rätt för sig. Islam delar med sina syskonreligioner att religion påbjuder att den som har tillgångar och tjänar pengar också ska bidra till samhället, dels genom fastställda allmosor, dels genom gåvor. Allmosorna gick historiskt till det religiösa etablissemanget som även förväntades driva utbildning, fattigvård och hälsovård. Donationer kan (och kunde) riktas till vilket syfte som helst men är inte sällan avsedda för att köpa mark, bygga ändamålsenliga hus, eller stå för drift- och personalkostnader för välfärdens institutioner. De första sjukhusen i världen byggdes av muslimer. Vad med fusk, korruption och religiös lyxkonsumtion? Givetvis finnas och fanns det, men det hindrar inte att systemet var ett välfärdssystem inriktat på den egna religiösa gruppen; för staten motsvarar det medborgaren. Tjänsterna kunde tillfälligt täcka andra även om det inte var det primära syftet.
Det finns också uppenbara skillnader. En medborgare i en välfärdsstat har rätt till vård, skola och ekonomiskt stöd medan en fattig muslim har en möjlighet till det – inte en oavkortad rätt – den enskildes moral kan vara en belastning. Men det finns imponerande logiker inbyggda i klassisk islamisk teologi. Till exempel, en klassisk, juridisk utbildningsuppgift har varit att avgöra om det är stöld att stjäla mat för att överleva i ett samhälle där det finns mat. Uppgiften som är designad för att jaga studenterna i mentala cirklar slutar med svaret att om den som stjäl faktiskt inte har något annat att välja mellan än svältdöden eller att stjäla så är en enskild stöld förlåtlig då det är samhället som borde ha delat med sig när den arme bett om hjälp (vilket ingår som ett krav innan man stjäler). Att inte dela med sig är den större och ursprungliga synden. Alla har rätt till akuthjälp. Främlingen som tagit sig genom öknen ska bjudas skugga, dryck och åtminstone något litet att äta. Alla främlingar, inte bara de som är muslimer. Det är en etisk grundpremiss. Det är denna typ av saker som muslimer tänker på när de hävdar att Sverige har ett islamiskt välfärdssystem utan islam.
När de borgerliga lade om skolpolitiken 1992 och öppnade för högre ekonomiska bidrag till privata skolor var det en öppen inbjudan till Sveriges religioner att engagera sig i en av paradgrenarna, utbildning. Över världen bedriver företrädare för islam och kristendom allt från förskolor till universitet, även inom EU:s gränser. Privatiseringen av vården har inte fått religiösa grupper att engagera sig lika snabbt men en del ålderdomshem drivs i religiös regi. I Spanien drivs ca 15 procent av sjukhusen av katolska kyrkan. Om man tittar på Storbritannien är nästan alla större välgörenhetsorganisationer startade med religiösa agendor och av migranter. Dessutom har nästan varje församling oavsett tro soppkök, platser för uteliggare, system för donationer av kläder och liknande, även de muslimska organisationerna. En av de två största privatägda välgörenhetsnätverken i världen är muslimskt, The Aga Khan Development Network (AKDN). Det är lika stort omsättningsmässigt som Bill och Melinda Gates Foundation. Detta shitiskt, ismailitiska nätverk specialiserar sig på hälsovård, utbildning och att hjälpa behövande, till exempel driver de projekt för rent vatten. Huvudsätet för AKDN är inom EU:s gränser. Själv jobbar jag vid ett institut i London som är en del av AKDN. Medan många av de muslimska majoritetsstaterna kategoriskt misslyckas med sina uppdrag att erbjuda välfärd, finns det muslimska aktörer som gör det istället. En del av dessa är rörelser inom politisk islam, andra är filantroper, visionärer, eller konstälskare. Gemensamt har de att de anser att det inte bara är rätt, rimligt, bra, medmänskligt, humant, och kanske till och med humanistiskt, att driva välgörenhet, utan även religiöst.
De bland oss som är humanister eller humanistiskt lagda kan vinna på att erkänna det som vi tycker är gott i dessa gärningar, även om de är religiöst motiverade. Det ger oss fler potentiella bundsförvanter i en ganska gräslig samtid.
Jonas Otterbäck
Head of Research and professor at AKU-ISMC at Aga Khan University
