Att utmana kulturell relativism och stå upp för universella mänskliga rättigheter
Sociala rättviserörelser har gjort stora framsteg för att främja jämlikhet och mänskliga rättigheter. Feminismen har banat väg för kvinnor, HBTQ+-rörelsen har säkrat skydd och erkännande, och kampen för rasrättvisa har gett marginaliserade grupper en röst. Men en viktig fråga lämnas ofta utanför dessa framgångar: situationen för kvinnor med muslimsk bakgrund, särskilt ex-muslimer som utmanar både islamism och skadliga kulturella normer.
Kvinnor och HBTQ+-personer från muslimska samhällen möter extrema svårigheter som hedersrelaterat våld, tvångsäktenskap, könsstympning, socialt utanförskap, misshandel och i värsta fall dödsstraff eller lynchningar. Dessa problem är inte begränsade till länder med stränga religiösa lagar, utan finns även inom invandrargrupper i västvärlden, där kulturella normer ofta står i konflikt med individens rättigheter och friheter. Trots dessa utmaningar får dessa grupper sällan stöd i bredare rörelser för jämlikhet, vilket gör att några av de mest utsatta människorna lämnas utan hjälp.
I denna tystnad har extrema högerpartier tagit chansen att dominera samtalet om migration, integration och islamism. De har dragit nytta av den frustration som finns kring dessa frågor, särskilt i länder som Sverige. Men deras lösningar är förenklade och bygger ofta på diskriminering, vilket förvärrar samhällets klyftor istället för att skapa verkliga framsteg. När progressiva grupper undviker att ta ledningen i dessa frågor, lämnar de utrymme för extrema idéer att växa. Det är orimligt att förvänta sig att ex-muslimer ensamma ska bära ansvaret för att lyfta dessa problem. För att skapa förändring behövs ett brett engagemang från humanistiska och sekulära rörelser som kan utmana dogmer, belysa orättvisor och kämpa för universella mänskliga rättigheter.
Ett stort hinder i dessa samtal är föreställningen att alla kulturer förtjänar ovillkorlig respekt, särskilt när det gäller minoriteter. Denna hållning riskerar att bli en form av nedlåtande särbehandling, där man förväntar sig mindre av minoriteter än av andra grupper. Skadliga traditioner och praktiker kan inte rättfärdigas i mångfaldens namn. Dessutom har termen ”islamofobi” ofta missbrukats, vilket gör att legitim kritik mot islam som trosuppfattning blandas ihop med fördomar mot individer. Detta försvårar nödvändiga diskussioner och skyddar förtryckande normer från att ifrågasättas. Ska vi verkligen låta rädsla för etiketter hindra oss från att arbeta för rättvisa och jämlikhet?
Om vi menar allvar med att försvara universella mänskliga rättigheter måste samma principer gälla för alla. Minoriteter ska varken utsättas för diskriminering eller ges undantag för skadliga praktiker under täckmantel av kulturell respekt. Vi måste våga granska skadliga traditioner och religiösa läror som befäster förtryck, oavsett vem som står bakom dem.
Det finns dock hopp. Evenemang som Celebrating Dissent Oslo visar styrkan i att samla röster från olika bakgrunder och fokusera på universella rättigheter. För att bygga vidare på detta krävs att vi vågar ta itu med svåra ämnen som islamism och integration, och att vi söker gemensamma lösningar.
Ex-muslimer och humanister delar målet att försvara frihet, jämlikhet och sekularism. Genom att samarbeta kan vi ta itu med dessa utmaningar och stärka arbetet för att hålla religion och stat åtskilda – något vi redan har lyckats med i förhållande till kristendomen.
Zara Kay
Challenging Cultural Relativism to Advocate for Universal Human Rights
Social justice movements have achieved remarkable milestones in advancing equality and human rights. Feminism has broken barriers for women, LGBTQ+ advocacy has secured crucial recognition and protections, and racial justice campaigns have amplified marginalized voices. Yet, a significant gap remains: the experiences of women from Muslim backgrounds—including ExMuslims who challenge both Islamism and oppressive cultural norms—are often overlooked.
Women and LGBTQ+ individuals from Muslim backgrounds face severe challenges, including honor-based violence, forced marriages, female genital mutilation (FGM), ostracism, abuse, imprisonment, and even the death penalty or mob lynching. These threats persist not only in countries governed by strict religious laws but also within immigrant communities in liberal democracies, where cultural norms often reject their identities and freedoms. Despite the gravity of these issues, their struggles are rarely prioritised in mainstream activism, leaving some of the world’s most vulnerable populations excluded from broader movements for equality. This failure to ensure solidarity and consistent advocacy for universal human rights has allowed critical gaps to persist, sidelining those who need support the most.
In the vacuum left by liberal and humanist groups, far-right parties have stepped in, monopolising conversations about migration, integration, and Islamism. Their narratives, particularly in countries like Sweden, have gained traction by exploiting frustrations around these issues. However, their solutions often rely on simplistic and discriminatory approaches, deepening societal divisions rather than fostering meaningful progress. Their rhetoric exacerbates existing fractures while ignoring the complexity necessary for genuine change. Progressive groups’ reluctance to lead these conversations with fairness, equality, and solidarity has enabled extremist narratives to flourish. It is unfair to expect ExMuslims alone to bear the burden of speaking out. These issues demand the active involvement of humanist organisations in building a shared vision—one that challenges dogma, confronts injustices, and promotes universal human rights.
One major obstacle to this dialogue is the belief that all cultures must be respected without question, particularly those associated with minority groups. This, I argue, is a form of soft bigotry. It assumes that minorities should not be held to the same standards of equality and justice as others. Harmful cultural or religious practices cannot be excused under the guise of respect for diversity. Unfortunately, this silence is often perpetuated by the misuse of the term ”Islamophobia.” While the term originally aimed to combat anti-Muslim bigotry, it has been weaponized to conflate criticism of Islam as a belief system with discrimination against individuals. This conflation stifles necessary discussions about the harm caused by Islamism and shields oppressive practices from scrutiny. Should we allow such labels to prevent vital conversations about justice and equality, or should we stand firm in advocating for consistent rights for all women, regardless of their cultural or religious backgrounds?
True advocacy for universal human rights requires applying the same standards of dignity, safety, and freedom to everyone. Minority communities should neither be subjected to double standards nor granted exemptions for harmful practices under the guise of cultural relativism. We must have the courage to critically examine practices and beliefs—no matter who holds them—while addressing the root causes of harm, such as religious doctrines that reinforce patriarchal norms.
Despite these challenges, there is hope. Events like Celebrating Dissent Oslo highlight the power of amplifying diverse voices and bringing together activists to champion universal human rights. Building on these efforts will require active engagement and the willingness to confront uncomfortable truths about Islamism, integration, and how we move forward collectively.
ExMuslims and humanists share a common mission: to uphold freedom, equality, and secularism. How can we work together to bridge these gaps and strengthen the fight for the separation of state and religion, as was once achieved with Christianity?
Zara Kay
