Sveriges första muslimska församling grundades en lördag i oktober 1949 på Kjellsons konditori i Stockholm. Då var det bara en handfull muslimer i landet, främst turkiska tatarer som hade flytt från Estland, Ryssland och Finland under andra världskriget. Det turkiska ursprunget var starkt knutet till deras identitet, och den nya föreningen, Turk-Islam Föreningen för Religion och Kultur, var lika mycket ett sätt att bevara deras kultur som att utöva sin tro.
Religionen spelade dock inte en stor roll i deras vardag. De samlades mest för att umgås, äta traditionell mat och prata sitt hemspråk. Det var bara vid större högtider som id al-fitr och profeten Muhammeds födelsedag som de aktivt utövade sin religion.
På 1950-talet kom även svenska konvertiter i kontakt med den muslimska församlingen. En av dem var Björn Ericsson, som konverterade till islam och tog sig namnet Ismail. Han ville skapa en plats där muslimer kunde praktisera sin religion mer aktivt. 1959 hyrde han en lokal i Stockholmsförorten Kärrtorp, som han omvandlade till en enkel moské – Sveriges första källarmoské. Där samlades muslimer från olika länder för att be fredagsbön. Trots det blygsamma antalet deltagare, var det tydligt att muslimer i Sverige var en heterogen grupp med olika uppfattningar om sin religion beroende på deras ursprung.
Splittret bakom föreningen
Det dröjde inte länge innan splittringar blev synliga. Muslim Club, som moskén i Kärrtorp kallades, lockade människor från olika bakgrunder – svenskar, turkar, araber och jugoslaver – men deras religiösa tolkningar och intressen skilde sig åt. Intresset för att praktisera islam var lågt och efter bara två år stängdes moskén.
Under 1970-talet ökade arbetskraftsinvandringen från Turkiet, och med den växte också den muslimska befolkningen i Sverige. En ny moské öppnades i Alvik, Stockholm, med stöd från Invandrarverket, och allt fler församlingar började dyka upp runt om i landet. Den turkiska dominansen fortsatte att prägla de muslimska församlingarna, vilket ledde till att muslimer från andra länder ofta kände sig utanför.
Det var under denna period som Sveriges integrationspolitik började förändras. Staten ville stärka minoriteter och erbjöd ekonomiskt stöd till trossamfund, under förutsättning att de hade fler än 3000 medlemmar. Detta gav upphov till Sveriges första muslimska riksorganisation, Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS), som grundades 1975.
Enheten som aldrig blev av
FIFS skapades med målet att förena Sveriges muslimer under en gemensam organisation, men snart stod det klart att detta inte var så enkelt. Muslimer från olika delar av världen hade olika syn på hur islam skulle praktiseras. Inom några år började nya organisationer uppstå, som Sveriges Muslimska Förbund (SMF), som samlade turkiska muslimer, och Islamiska Kulturcenterunionen (IKUS), som också dominerades av turkiska muslimer men med en annan teologisk inriktning.
Under 1980- och 1990-talen fortsatte migrationen till Sverige, och med den kom nya grupper muslimer, särskilt från Iran, Irak och Bosnien. Detta ledde till att fler riksorganisationer grundades, som Islamiska Shiasamfunden och Bosniakiska Islamiska Samfundet.
Idag finns sex muslimska riksorganisationer som är berättigade till statligt stöd, men trots detta är majoriteten av Sveriges muslimer inte medlemmar i något trossamfund. De muslimska riksorganisationerna representerar tillsammans ungefär 200 000 personer, medan uppskattningar av antalet muslimer i Sverige ligger mellan 800 000 och 1 000 000.
Talet om muslimer: En homogen grupp?
Trots den stora mångfalden inom den muslimska befolkningen i Sverige, har det offentliga samtalet alltmer kommit att framställa muslimer som en enhetlig och ofta starkt religiös grupp. Detta är en bild som har förstärkts sedan terrorattackerna den 11 september 2001, när muslimer började framställas som en säkerhetsrisk både i Sverige och i resten av världen.
Även tidigare händelser, som Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie och de efterföljande upploppen, bidrog till att muslimers politiska potential började betraktas som ett hot mot yttrandefrihet och andra demokratiska värden. Denna bild av muslimer som ett hot har varit särskilt framträdande i nationalistiska och invandringskritiska kretsar, som Sverigedemokraterna.
Samtidigt har det även inom muslimska rörelser funnits en strävan efter en global muslimsk enhet. Organisationer som den Saudiarabiska Muslim World League (MWL) har aktivt arbetat för att främja en gemensam muslimsk identitet genom att finansiera moskéer och imamer runt om i världen. MWL har även haft en närvaro i Sverige sedan 1960-talet och var bland annat med och finansierade moskén i Malmö.
Karta och terräng: En splittrad verklighet
Idag är islam en ytterst heterogen företeelse i Sverige. Muslimer kommer från en rad olika länder och har olika sätt att praktisera sin tro. Många muslimer är inte aktiva i något trossamfund och ser inte sig själva som djupt religiösa. Enligt den senaste statistiken från SOM-institutet har endast omkring 90 000 personer besökt en moské under det senaste året.
Trots denna verklighet har talet om muslimer blivit mer likriktat. Både inom och utanför muslimska kretsar finns de som vill stärka bilden av muslimer som en enhetlig grupp, vilket ofta framställer islam som en motsats till västerländska värderingar. Denna polarisering förstärker en idé om en konflikt mellan ”islam” och ”väst”, där muslimer uppfattas som ett hot mot demokratin.
Avslutande tankar
Islam har på bara några decennier blivit en viktig del av det svenska samhället. Men medan den muslimska befolkningen har blivit alltmer mångfacetterad, har den offentliga debatten gått åt motsatt håll och förenklat bilden av muslimer.
För att förstå muslimer och islam i Sverige behöver vi erkänna denna mångfald och sluta se muslimer som en enhetlig grupp. Istället för att förstärka föreställningar om motsättningar mellan muslimer och svenskar, borde vi omfamna pluralismen och de många sätt på vilka religion och identitet kan uttryckas i dagens samhälle.
Simon Sorgenfrei
Professor i religionsvetenskap och föreståndare för IMS – Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet
